Att ta tåget från Västsverige till Chişinău i Moldavien, hur funkar det?

Planen

Jag hade en plan. Dag 1: på kvällen avresa i sovvagn mot Hamburg. Dag 2: fortsatt resa via Linz till Wien och sovvagn mot Bukarest. Dag 3: framme i Bukarest under eftermiddagen, och fortsatt resa med sovvagn Bukarest – Chişinău med ankomst på morgonen dag 4.
En resa på cirka 61 timmar, och teoretiskt möjlig med rimliga tider för byte av tåg.

Verkligheten

Jag visste av erfarenhet att en så pass lång resa som går helt enligt plan är som att vinna högsta vinsten på Lotto. Redan innan jag lämnat hemmet plingade det till i telefonen. SJ Euronights avgång var försenad på grund av en olyckshändelse i Flemingsberg, oklart när det skulle kunna avgå. Jag tog Kust till kust-tåget från Limmared till Alvesta och SJ-tåget dök upp två timmar försenat, och innan vi var framme i Hamburg var förseningen uppe i tre och en halv timme: 09.30 istället för 06.00.

Hamburg Hbf- porten ut i Europa

Det fanns fortfarande hopp; jag kom med på en senare avgång till Wien och skulle kunna hinna med nattåget till Bukarest med 20 minuters marginal. Då skrapade det till i högtalarna med information om att en odetonerad bomb från andra världskriget hittats vid arbeten på rangerbangården i Kassel, 50 kilo tung och 1,5 meter under jord. Alla tåg var tvungna att ledas om på en annan sträcka. Jag erkände mig besegrad. Att bli strandad på en tågstation nattetid är inget som lockar, så jag bokade en övernattning i Nürnberg med tanken att fortsätta resan dagen därpå.

Nürnberg

Efter en kvällstur i Nürnberg, en mättande måltid och en god natts sömn var jag redo för nya friska tag. Det rullade på fint med byte i Linz och Wien, och kvällsmat i Budapest. Sovvagnsplatserna mot Bukarest var slutsålda denna fredagskväll, men sittplatser fanns kvar och jag kunde bre ut mig över fyra säten med bord.

På morgonen funderade jag på vad jag skulle hitta på i Bukarest under den långa väntan innan kvällens avgång; det var ju mindre än två år sedan jag var där sist och inget som lockade speciellt. Jag hoppade av tåget i staden Braşov istället vid niotiden på morgonen, och tog en promenad till den fina gamla stan. Vid tretiden åkte jag vidare genom Transsylvaniens berg mot Bukarest, för att äntligen äntra tåget på den sista sträckan mot Chişinău.

Transsylvaniens berg från tågfönstret

Nattåget Bukarest till Chişinău

Jag blev både lycklig och upprymd när jag kom på tåget; som att göra en tidsresa! Härliga gamla kupéer med heltäckningsmattor, guldfärgade gardiner, blommiga lakan, tjocka stickiga filtar och finurliga mekaniska detaljer som utfällbara stegar. Trots att jag fått kryssa i att jag var kvinna vid biljettbokningen fick jag dela kupé med en ung man, men det hade jag inga problem med. Han var från Mexiko, jobbade för FN och hade varit på arbetsresa till Moldavien men hade passat på att göra en utflykt till Bukarest också; han var både trevlig och hade mycket intressant information att ge, inte minst kring sina erfarenheter av Chişinău och Transnistrien.

Bäddat!

Efter en hel del prat blev det ändå läggdags ganska tidigt, efter en lång dag. Jag fick en god sömn i några timmar, vaggad av tågets krängningar och gnissel. Klockan fyra på natten var det väckning och passkontroll gånger två, och där emellan byte av hjulset eftersom Moldavien har en bredare spårvidd enligt Sovjetunionens gamla standard. Det skakade fram och tillbaka, gnisslade och gnällde i vagnarna, och efter drygt en timme rullade vi vidare. Sedan ytterligare några timmars sömn innan tåget rullade in på stationen i Chişinău strax före 09.00 på morgonen. Jag sa hej då till min kupékamrat som skulle flyga hemåt samma dag. Framme vid målet efter 85 timmar, istället för de planerade 61.

Nej, riktigt så här livat hade jag det inte, men den här musikvideon med Moldaviens bidrag i Eurovision 2022 fångar ändå känslan och får mina mungipor att dra mot öronen varje gång: Zdob și Zdub & Advahov Brothers – Trenulețul  Chişinău.- Bucharest!!!

En annan tom kupé

Den fantastiskt vackra tågstationen i Chişinău

Hemresan

Efter fyra dagar i Moldavien var det dags att åka hemåt vid 17.00-snåret. Det är aldrig lika roligt som utresan, jag vill bara komma hem fortast möjligt när det går åt det hållet. Den här gången var jag ensam i min kupé mot Bukarest. Vid passkontroll och hjulbyte dök det upp en man i kupén som vek undan golvmattan och drog upp några rejäla sprintar i golvet, sprintar som sattes tillbaka efter hjulbytet. Klockan 07.00 anlände vi i Bukarest och jag var tvungen att invänta nattåget 18.00 mot Budapest. Elva timmar att fördriva i Bukarest; vid mitt förra besök i januari 2023 tänkte jag att ett nytt besök under våren och i grönska kunde vara trevligt, men nu hamnade jag där i ett kylslaget och grått november. Entusiasmen var inte på topp, men jag promenerade ändå in till Lipscani (gamla stan), gick på Historiska museet och åt lunch på Caru’ su Bere. Sedan blev det caféhäng på stationen: Bucuresti Nord.

Lite annan modell på denna kupé

Infinity-spegel

Sprintar för att hålla fast hjulset?

Resan flöt på bra hemåt: sovvagn till Budapest, vidare till Wien, Linz och Frankfurt, sittplats på nattåg till Hamburg och morgontåg till Köpenhamn. Där tog det tvärstopp: signalfel och alla tåg till Malmö var inställda. Jag gjorde en sväng för att leta ersättningsbussar i det totala kaos som uppstått, innan jag gav upp och bokade en biljett till Göteborg på Flixbus, för vidare bussresa till Borås och hämtning klockan 23.00. Hemma efter 78 timmar på resande fot, med insikten att tågen österut rullar på stabilt enligt tidtabell, medan Sverige, Danmark och Tyskland dras med problem.

Bukarest: alla tåg i tid

Här var det redan bäddat

Jag mötte snön i Ungern

Min tågresa var totalt cirka 650 mil lång, plus knappt 40 mil med buss på slutet. Jag använde mig huvudsakligen av ett femdagars interrailkort med seniorrabatt köpt på rea: 229 euro. Detta kombinerades med platsbiljetter och en del biljetter till ordinarie pris eftersom fem resdagar inte räckte till. Moldavien ingår inte heller i interrail-samarbetet.

Att resa över tre dygn i sträck är ansträngande, som att springa ett maraton tänker jag mig. Det var viktigt för mig att få några dagar på plats, så jag var beredd att ta det. Känslan när man når målet gör det värt allt!

 

Min rutt, med Moldaviensträckan inritad med rött