Interrailkortet firar 50 år i år. 1972 gick de första resorna ut i Europa, med kortet som var tänkt att vara ett engångserbjudande. Det blev en formidabel succé, och kortet blev kvar i olika skepnader under åren. 1972 var jag bara nio år, men 1982 var jag redo att ge mig ut på luffen och för mig är det alltså 40-årsjubileum 2022.

För att fira jubiléet såldes interrailkort för halva priset under en begränsad tid. Korten det gällde var för obegränsat resande i en, två eller tre månader. Någon tipsade i Facebookgruppen Tågsemester, och snart surrade det av tusen frågor. ”Pappersbiljett eller digitalt, vad är bäst?”, ”Är det värt att betala extra för första klass?”, ”Vad gäller för ut- och hemresa i eget land?”, ”Kan jag åka hem och vattna blommorna, och fortsätta sedan?”, ”Hur mycket hinner man med på en månad?” Alla frågor fanns i minst tjugo varianter, och erfarna tågluffare svarade tålmodigt. På slutet av perioden växlade frågorna över till desperata utrop om att säljsajten var överbelastad och stod och snurrade, och efter det kom alla kontrollfrågor om vad man egentligen köpt och hur det funkade. Puh… Tågen i Europa kommer att vara fulla av förstagångstågluffare i sommar. Det är roligt, och jag hoppas att det kommer att fungera bra och ge mersmak.

Jag reagerade snabbt och köpte ett kort med obegränsat resande i en månad för 335 euro, istället för ordinarie pris 670 euro. Priset är att jämföra med mitt sju resdagar under en månad från i höstas, för cirka 370 euro. Så länge jag är fast i arbetslivet kommer det inte att fungera med fyra veckor i sträck, men det räcker att jag åker runt flitigt i två veckor eller möjligtvis tre, så är det en bra deal. Mina personliga preferenser är givna: digitalt mobilpass är bäst, att betala extra för första klass är helt meningslöst och jag undviker gärna högsäsong i Europa (juli och augusti). Interrailkortet ska aktiveras inom 11 månader, så jag har ända till början av april 2023 på mig.

Så vad är planen? Ytterst diffus än så länge, men möjligheterna är många!

Schweiz – Italien

Alltså, jag har passerat Schweiz så många gånger med både bil och tåg, och blickat ut genom fönstren och förundrats över hur vackert det är. Men jag har bara stannat och övernattat en gång som jag kan påminna mig, i Aarau under tågluffen för 40 år sedan. Italien har jag sett mer av; Venedig, Cinque Terre, Rom, Neapel, Siena och lite annat smått och gott. Men man får ju liksom aldrig nog. Varenda station utmed järnvägarna är säkerligen värd ett stopp, om inte annat bara för att äta italiensk mat.

Manarola i Italien

Storbritannien

Mina tågerfarenheter i Storbritannien inskränker sig till London – Maidstone (i Kent) och London – St Austell (i Cornwall). Här vill jag resa kors och tvärs och se ALLT, framförallt mindre byar och städer.  Som jag har upplevt det; supertrevliga människor och välordnade allmänna kommunikationer, inklusive bussnätet. Jag tänker mig mysiga Bed & Breakfast, murriga pubar, ödsliga ljunghedar och prunkande paradträdgårdar.

Polruan i Cornwall

Balkan

Interrailkortet gäller ända ner till Istanbul (och vidare in i Turkiet). Här kan jag skaka av mig merparten av resenärerna utmed de stora turiststråken. Efter vad jag läst mig till har det varit lite struligt med vissa tågförbindelser under pandemin, och några sträckor är det lättare att ta bussen. Och så har vi kriget i öst och frågan om hur det utvecklar sig. Men – en utmaning och chansen att kryssa mellan ett antal länder jag aldrig besökt tidigare. Kroatien, Serbien, Turkiet, Bulgarien och Rumänien, kanske även Montenegro och Nordmakedonien. Största utmaningen men helt klart lockande!

Albanien – mitt enda besök på Balkan än så länge

Som sagt – frågan är öppen ännu. Min dotter köpte också ett interrailkort på en månad, och vi tittar på om vi kan få till en tågluff som passar oss båda i tid och innehåll. Och det bästa är att det vi inte hinner med denna gång, det har vi kvar till ett annat år!