Landet som inte finns

Transnistrien är landet som inte finns. Trots att de har en gränskontroll, egen president, regering, polis och militär, eget bankväsende, valuta, postväsende och frimärken så är de inte erkända av FN eller något land i världen. Officiellt är Transnistrien en autonom region i Moldavien, men de benämns oftare som en utbrytarrepublik. Transnistrien har drygt 475 000 invånare och täcker en yta på 4 163 kvadratkilometer.

Hur blev det så här?

Att försöka sammanfatta den långa och komplicerade historien med mina begränsade kunskaper är att beträda tunn is, men jag gör ett försök. Transnistrien består av en lång remsa i östra Moldavien, till största del avgränsad av floden Dnestr i väst och Ukraina i öst. Historiskt sett har området väster om Dnestr alltid haft starka kopplingar till nuvarande Rumänien. De delar språk och har från och till varit ett rike. Öster om Dnestr har man istället haft mer språkliga och kulturella kopplingar mot Ryssland och Ukraina. Efter uppdelningen enligt Molotov-Ribbentroppakten 1939 tillföll Moldavien och Transnistrien Sovjetunionen, de sammanfördes och blev så småningom Moldaviska SSR.

Så kom glasnost och frigörelsen, och moldavierna blev – kanske förståeligt – rusiga av nationalism. Det föreslogs att man skulle gå samman med Rumänien igen, det beslöts att rumänska skulle vara det enda officiella språket och att det kyrilliska alfabetet skulle ersättas av det latinska. Vissa förespråkade också ett fördrivande av ryssar och ukrainare. De boende i de transnistriska delarna kände sig inte alls bekväma med denna utveckling. De höll folkomröstningar i området, där en bra bit över 90 procent röstade för en självständighet. Dnestriska Moldaviska Socialistiska Sovjetrepubliken utropades i september 1990.

Moldaviska styrkor gick in i Transnistrien för att stävja detta, och transnistrierna i sin tur fick stöd av ryska och ukrainska styrkor. Det blev en långdragen konflikt, och mellan mars och juli 1992 rådde regelrätt inbördeskrig. Den 21 juli 1992 beslutades om eld upphör, och vapenvila har rått sedan dess. Konflikten är alltså inte löst ännu, och det som benämns ryska fredsbevarande styrkor finns fortfarande stationerade i Transnistrien.

Transnistrien eller Pridnestrovje?

Republikens styrande och troligen även dess befolkning vill inte alls kalla sitt land Transnistrien. De styrande har till och med förbjudit användandet av namnet. Transnistrien (”på andra sidan Dnestr”) var ett namn som det dåvarande fascistiska Rumänien använde när de ockuperade området en period under andra världskriget, och det väcker onda minnen. Utbrytarrepubliken har skippat delen med Socialistiska Sovjet i sitt namn, och kallar sig nu Dnestriska moldaviska republiken, i dagligt tal Pridnestrovje. För att inte krångla till det för mig eller er håller jag ändå fast vid det etablerade namnet Transnistrien i texten.

UD:s avrådan

UD avråder i nuläget från ”icke nödvändiga resor” till regionen Transnistrien, vilket är den lägsta nivån: avrådan från turistresor. Jag är verkligen ingen rebell i sådana här sammanhang, utan brukar följa råd och förmaningar. Ändå – jag läste om flera turister, även svenska, som besökt Transnistrien nyligen och uppfattade det som helt lugnt och mycket intressant. Jag beslöt att hålla frågan öppen och känna mig för på plats i Chişinău. Den som fällde avgörandet var min kupékamrat, den FN-anställde mannen, som varit där bara två-tre dagar tidigare och bara hade positiva omdömen att ge. Första kvällen i Chişinău gick jag in och bokade en guidad tur med hämtning på Booking.com, med full vetskap om att reseförsäkring inte gäller vid resor mot UD:s avrådan. Jag fick strax svar på WhatsApp från Tatiana, min guide.

Mot Transnistrien!

Klockan 09.00 morgonen därpå kom pappa Dmitrii och hämtade mig vid den mötesplats vi bestämt i Chişinău. Han var en glad prick med minimala kunskaper i engelska, men med skiftande framgång lyckades vi ändå kommunicera en del. Han förklarade att han ogillade den stressiga stadstrafiken och föredrog att sitta i sin lantliga trädgård och dricka vin. Vin, Multivitamin! sa han med ett stort leende. Vi rullade österut och jag förundrades över att vägen var i fantastiskt bra skick, bred och slät med relativt nylagd asfalt. Plötsligt gav Dmitrii förklaringen: Moldaviens president tar alla sina utländska gäster till Castel Mimi, en vin-resort med femstjärnigt boende. Vägen var asfalterad dit, och mycket riktigt: den fina vägen svängde av upp mot vingården, och vägen rakt fram mot Transnistrien blev plötsligt smalare och mer ojämn!

Vi passerade några byar och säkerhetszonen med en posterad stridsvagn, och kom till gränskontrollen. Där fick jag gå ut och köa tillsammans med ett gäng andra i en liten byggnad, och en gränsvakt utfärdade ett immigrantbevis på papper som gällde för en dag. Hela proceduren tog bara fem-tio minuter, och sedan rullade vi in i Transnistrien.

Fästningen i Bender

Utanför fästningen i Bender lämnade Dmitrii över till sin dotter Tatiana. Vi började med en titt i den nyrenoverade rysk-ortodoxa Alexander Nevskij-kyrkan, och gick sedan vidare till ett vapenmuseum strax intill. Mitt intresse för vapen är minimalt, men ska man gå helhjärtat in som turist får inget missas. I museet kunde jag bland annat förkovra mig i utvecklingen av kalashnikovgevär och se exempel på uniformer från olika tidsåldrar.

Alexander Nevskij, helgon från 1200-talet tronar utanför fästningen

Inne i Alexander Nevskij-kyrkan

Vapenmuseet

Så gick vi mot den mäktiga fästningen, med sitt strategiska läge på västra stranden av Dnestr; om- och tillbyggd 1538 av turkarna men äldre än så. På utsidan av murarna finns en byst av baron von Münchhausen som var officer i rysk tjänst under mitten av 1700-talet, och mest känd för sina äventyrliga skrönor. När han färdas över ett slagfält sittandes på en kanonkula, ja då ska det ha hänt just här!

Baron von Münchhausen och en sittvänlig kanonkula

Men för oss svenskar finns det ju en långt mer intressant berättelse. Kalabaliken i Bender! Begreppet sitter nog i minnet på det flesta från skoltiden, även om detaljerna glömts bort. Hit drog Karl XII sig tillbaka efter sin förlust vid Poltava 1709, med förhoppningen att få hjälp av turkarna att slå tillbaka mot ryssarna. Det gick inte så bra, turkarna var ändå gästfria men började så småningom tröttna på den tjatige kungen som inte fattade att det var dags att dra vidare. Detta trots mer eller mindre tydliga hintar; som en gåva bestående av ett antal förstklassiga ridhästar. 1713 var måttet rågat och kungen och hans män fördrevs i kalabaliken, ett ord som betyder folksamling på turkiska, men något mer stökigt på svenska.

Krutmagasinet till vänster

Så skildras Karl XII:s läger, strax utanför fästningen

Tatiana berättade allt som fanns att veta om fästningen och dess historia, och jag tog en promenad uppe på muren och upp i ett utsiktstorn för att få överblick över omgivningen. Inne i krutmagasinet fanns ett litet museum som bland annat berättade historien om den jobbige gästen som blev kvar i tre och ett halvt år, och som lämnade oförglömliga spår: Karl XII finns nämligen fortfarande kvar i staden Benders vapen! Där ser man hans långsmala och sorgsna ansikte, med ett lejons kropp.

Utsikt över Dnestr

Ja men kolla… Karl XII i Benders stadsvapen!

Staden Bender

Efter vår rundtur tog vi bussen en kort bit in till Benders centrum. Jag var tvungen att växla lite kontanter till lunchen, för här fungerar inga kort. Växlingskontoret låg i ett varuhus, där en mycket seriös och välsminkad kvinna räknade upp en bunt sedlar i utbyte mot mina 20 euro. Vi gick en runda i varuhuset; lite halvtomt på hyllorna men god ordning. Tatiana visade hyllan med Kvint, Transnistriens egen cognac och stolthet, men jag var mån om att hålla nere vikten på resväskan.

Vi gick runt knuten och över gatan till lunchrestaurangen: CTOЛOBKA CCCP – ungefär ”sovjetiska kantinen”. Ägaren hade inte sparat på inredningskrutet; väggarna var fyllda av gamla filmaffischer från sovjettiden, hammaren och skäran och röda sammetsflaggor med Lenins bild. Det hade lätt kunnat tas för en turistfälla, om det inte varit så att maten var väldigt billig och jag den enda turisten i lokalen. Här satt mest äldre män och slevade i sig borsjtj. Kantin-systemet innebär att man pekar på vad man vill ha i disken, som i en skolmatsal med tre-fyra alternativ. Jag åt stekt potatis och kycklingschnitzel och drack kompot: fruktjuice. Inga smaksensationer men helt godkänt.

Efter maten var det dags att dra vidare till Tiraspol. Ville jag åka buss eller taxi, frågade Tatiana. Buss såklart, sa jag!

Fortsättning följer…

CTOЛOBKA CCCP