Torneå – en promenad till Finland

Jag har svårt att bestämma mig: ska jag använda det svenska namnet Torneå i texten, eller det finska namnet Tornio? Ja, vi förstår båda namnen lika bra, eller hur? Torneå fick stadsrättigheter 1621, som en svensk stad. Efter finska krigets slut 1809 drogs en gräns och staden hamnade under Rysslands styre, och sedermera inom Finlands gräns. Under långa tider har det funnits ett stort utbyte och gemenskap trots gränsen, några gånger – som under de två världskrigen – har det varit skarpt läge, flyktingströmmar och gränsbevakning. Senaste gången gränsen stängdes var under pandemin.

Nu är utbytet stort och gränsen helt öppen: ”Världens fredligaste gräns” har den kallats. Det är bara att traska över från Haparanda till grannlandet Finland utan att behöva visa upp så mycket som ett körkort. Torneå gamla centrum byggdes på en ö i Torne älv, men landhöjningen har gjort att ön nu delvis hänger ihop med Sverige, medan älvens huvudfåra rinner öster om staden.  Städerna har en gemensam turistportal på webben: Haparanda – Tornio Two times. Two times syftar till en av de få märkbara skillnaderna när du passerar gränsen: klockan hoppar fram en timme, och när du går tillbaka får du timmen tillbaka.

Tornedalens Museum

Tornedalens museum är mitt mål, cirka en kilometer innanför gränsen. Tjejen i biljettkassan berättar stolt att museet ska vara det enda i världen som täcker upp ett område i TVÅ länder. Som ett tecken på den gränsöverskridande approachen bär hon en t-shirt med det svenska hårdrocksbandet Sabaton. Hon ger en snabb översikt över museets olika avdelningar: från forntid till mer modern tid, samisk kultur, smuggling, krigstid, laestadianerna och rockmusik. Allt mycket intressant och riktigt snyggt presenterat.

På andra sidan gårdsplanen ligger Aines konstmuseum. Det ges mängdrabatt: Tornedalens museum 5 euro, konstmuseet 5 euro, men om du köper biljett till båda kostar det 8 euro. Konstmuseet bygger på Torneåparet Eila (1920-2013) och Veli (1919-2008) Aines samling av finsk konst, nu tillsammans med temporära utställningar. En fin upplevelse för den konstintresserade.

Torneås kyrkor

På vägen till museet passerar jag Heliga apostlarna Petrus och Paulus kyrka, en liten kyrka med långt namn. Den ortodoxa kyrkan är från 1884, den ryska tiden. Vacker och annorlunda med sin senapsgula panel och små lökkupoler, men tyvärr låst. Efter besöket på museet går jag till Torneå kyrka, invigd 1686. En traditionell träkyrka med nytjärade takspån som blänker i solen och avger sin distinkta tjärdoft i ett helt kvarters omkrets, men tyvärr stängd även den för någon söndagsförrättning.  Några kilometer söderut ligger Nedertorneås kyrka från slutet av 1700-talet, mätpunkt för Struves meridianbåge, men dit gick jag inte.

Vid älven

Det är söndag, lunchtid och rätt avslaget på stan; inga restauranger syns till och min förhandskoll har visat på att vissa är söndagsstängda. Nere vid älven finns ett trevligt område där det är lite mer liv och rörelse. Kojamo glittrar i solen- en stållaxskulptur uppförd 2021 till Torneås 400-årsjubileum. Stållaxskulptur – något att säga snabbt tio gånger efter varandra!

Här finns en glasskiosk med en kö av kunder, men jag är i behov av mer än glass. Vid sidan av den öppna platsen ligger Umpitunneli, en restaurang som ger ett anonymt och lite tråkigt intryck från utsidan. Väl genom den dunkla restaurangen öppnar sig en fin uteservering med många gäster. Jag beställer en krispig Fish & chips med kall lager, och avnjuter den till finsk popmusik i högtalarna.

Arboretumparken

Jag har ju inte åkt till Haparanda och Torneå för att titta på trädgårdar, men kan ändå inte låta bli att spana lite – begreppet trädgård kan av vad jag ser sammanfattas med två ord: gräsmatta och syrenbuske. Därför blir jag nyfiken på Torneå Arboretumpark, en park med 300 olika träd- och buskarter och 200 olika perenner. Arboretum betyder just botanisk samling med träd och buskar. Tre kilometer dit och lika långt tillbaka från Torneås gamla centrum, men jag traskar iväg och får en fin promenad genom bostadskvarteren.

Nja, jag känner inte riktigt att parken var värd en sex kilometer lång promenad. Lite ovårdat, lite dåligt namnat… men några vackra blickfång får jag ändå. Det hade kanske varit bättre att gå till Nedertorneå kyrka, men nu gjorde jag inte det och promenaden tillbaka till Sverige är lång nog. En fin dag i grannlandet Finland blev det i alla fall!