Som bilfri turist i Haparanda har Norrbottens länstrafik blivit min bästa vän när det är dags för utflykt. Jag hittar en busslinje med stopp vid Kukkolaforsen, köper biljett i appen och kliver på vid stationen som ensam passagerare. Få åker buss, Car is King här uppe!

Kukkolaforsen ligger knappt en och en halv mil upp i Tornedalen, och från hållplatsen är det bara drygt hundra meter ner till anläggningen Kukkolaforsen Turist & konferens, med restaurang, camping och en liten kulturby. De gamla husen hade en gång i tiden funktioner med koppling till fisket och tillgången på vattenkraft: fiskebodar, kvarn och sågverk. I en stuga pågår en utställning med fotokonst; vackra motiv från området.

Finland på andra sidan älven

Klockan i tornet användes förr för att fördela fisketider

Härbre

Tornedalens fiskemuseum

På andra våningen i ett av kulturbyns större hus finns Tornedalens fiskemuseum. Ganska litet men naggande gott; uppdelat på tre avdelningar i lika många rum: Fiskarnas undervattensvärld, Fiskemetoder och Fisk och människa i Tornedalen. I rummet Fiskarnas undervattensvärld rullar filmer där olika fiskar simmar fram, som i ett akvarium. I rummet Fiskemetoder finns bland annat en modell av en pata, en slags ställning för fiske i älven.

Här finns också information om själva Torneälven som rinner hela 52 mil från Torneträsk ner till Haparanda och Tornio, innan den försvinner ut i Bottenviken. Torneälven är en av Sveriges fyra nationalälvar som inte får byggas ut, tillsammans med Kalix älv, Pite älv och Vindelälven.

Modell av pata

Håvfiske

På en brygga vid älven sitter tre män och filosoferar över livet; det är åtminstone så det ser ut. När jag smiter förbi för att få några fina foton från bryggan så studsar en av dem upp och griper en håv med enormt lång stång. Han har ansvar för att visa oss turister hur håvfiske går till. Han stretar med sin håv, men har ingen fiskelycka medan vi ser på.

Håvfisket är en tradition ända från 1500-talet. Förr fiskades mycket lax på detta vis, numera mest sik, och fisket sker från pata, båt eller strand. Den här typen av håvfiske tillämpas bara i två områden i världen: här och vid Amazonfloden i Brasilien!

Håvfiskare in action!

Pata i forsen

Dopp i kopp

Efter att ha tittat över området är det dags för ännu en höjdpunkt på programmet: mat på restaurangen. Ett alternativ är buffé, men jag har spanat in à la carte-menyn i förväg och fastnat för den tornedalska specialiteten Dopp i kopp. I koppen simmar smält smör med örter och hackad lök, och där i doppas färskpotatis, rökt sik och rökt lax. Till detta en rejäl bit västerbottensost. Det är utsökt, och jag uppskattar särskilt att fisken är lättrökt – jag gillar inte när maten osar som av brandrök. På vägen ut genom receptionen passar jag på att köpa en pirog med rökt sik, så är kvällsmaten fixad också.

Dopp i kopp

Bussen kommer norrifrån på utsatt tid, med samma busschaufför som vid ditresan. ”Så nu har du sett dig om lite!” säger han. ”Sett mig om och ätit gott” svarar jag.

Kulturarv

Dagen efter, på Tornedalens museum i Torneå, får jag veta att en ansökan skickats till Unesco om att ta upp håvfisket till ett immateriellt kulturarv. De ”vanliga” världsarven på Unescos lista är platser med betydelse inom natur och kultur, medan de immateriella rör traditioner, seder och uttrycksformer som dans, musik och hantverk. Traditionen ska vara levande och upprätthållas, men kan samtidigt vara hotad.

Så spännande! Torne valley dipnet culture är ett gemensamt projekt mellan Sverige och Finland, och pågår mellan 240801-270228. Sverige har en nationell sammanställning av kulturarv, och några har redan tagits med på världslistan, som Fäbodkulturen tillsammans med Norge.
(Om du vill läsa mer: Levande kulturarv)