En nationalparkssamlares vedermödor

De nationalparker som är öar utgör en extra utmaning för oss nationalparkssamlare. Kosteröarna (i Kosterhavet) och Ängsö nådde jag med reguljärtrafik, men Blå Jungfrun, Djurö och Gotska Sandön krävde bokning med lång framförhållning och risk för inställda turer om vädret satte stopp. Allt gick vägen.

Nu var det dags för min sista återstående nationalparksö: Sandskär i Haparanda skärgårds nationalpark. Jag skulle åka tåg 140 mil till Haparanda och hade hört oroande vittnesmål om både fullbokade och inställda båtturer. Allt måste bara klaffa!

Jag ”hängde på låset” för att boka biljett så snart turerna släpptes. Så snart jag bokat kom jag på att det vore bra att gardera sig för vädret; jag bokade en biljett till. Fredag och söndag, någon av dem borde funka och 300 kronor var det värt att minska risken att åka till Haparanda och stå med lång näsa.

När resan närmade sig kollade jag upp var Haparanda hamn låg. Jag hade lugnt levt i förvissningen om att Haparanda hamn låg i Haparanda, men icke. Den låg i Nikkala, en och en halv mil söder om Haparanda! Som tur var hittade jag en bussförbindelse som stämde bra med avgång, och något sämre vid hemresa: tre timmars väntan men jag skulle i alla fall ta mig tillbaka till Haparanda.

Torsdag kväll anlände jag till Haparanda, och väderprognosen visade blåst och regn under natten och på morgonen. Ett sms kom: fredagens avgång var senarelagd en timme för att vänta ut vinden. Var det nu jag skulle satsa på söndagen istället? En snabb titt i Norrbottens länstrafiks app visade att bussen till Nikkala inte gick på söndagar.

Bit ihop… jag skulle till Sandskär till varje pris. På fredagsmorgonen tog jag på mig regnjacka och satte regnskydd på ryggsäcken, och traskade till stationen i ett strilande regn för att som enda passagerare åka buss till Nikkala och hamnen. Väl där lättade molnen och solen lyste fram!

Till Sandskär

Båtturerna till Sandskär körs av Innala Tours, och Kim Innala tog emot oss nio som skulle med: fyra som skulle övernatta och fem dagsresenärer. Turen tog knappt en timme, och det var skönt och vindskyddat inne i båten. Kim drog lite information om nationalparken och vad som gällde för dagen: vi skulle ankomma till fiskebyn Kumpula på öns södra sida, men alternativet att gå på båten och åka tillbaka från öns norra udde var inte möjligt idag på grund av vinden. Vattnet är grunt runt ön, vars storlek kontinuerligt förändras på grund av landhöjningen som är 85 centimeter på 100 år. På gamla sjökort är Sandskär delad i två; norra udden var då en egen liten ö, berättar Kim.

Briefing på båten

Landstigning

På Sandskär

Klockan 10.50 var vi iland på ön, och spreds som ystra kalvar på grönbete! Sandskär utgör fem kvadratkilometer av nationalparkens totala yta på sextio kvadratkilometer (inklusive vatten), och längs ön finns en naturstig på fem kilometer som i stora delar sammanfaller med stigen till norra udden med några avstickare till sevärda platser. Utmed naturstigen finns skyltar med nummer 1 till 20 där man kan läsa mer om platsen, naturtypen och dess djur och växter i det pedagogiska häfte som länsstyrelsen tagit fram, och som såldes på båten för 20 kronor.

Utmed naturstigen – som till stora delar är på spång för att skydda växtligheten – fick jag uppleva ett fantastiskt utbud av olika naturtyper. Över hedmark och förbi lövskog till sandstranden Baatilahti, som väl egentligen blev dagens enda missräkning: varför hade jag utdömt möjligheten till bad denna dag, och lämnat badkläderna på rummet?  Jag hade nog kunnat tänka mig ett bad i underkläder om jag åtminstone haft en handduk att torka mig med, då det blåste friska och inte allt för varma vindar. Efter stranden kom Sandskärs stadion, som fått sitt namn av de höga sanddyner som omger platsen – en lämplig plats för att inta matsäck. Sedan en bit genom gran- och tallskogen, där några myggor gick till attack när jag stannade, och efter det ut på den stäppliknande heden igen.

Baatilahti Beach

Ren eller älg?

Jag kände mig euforisk! Förutom de vackra vyerna ut mot havet kunde jag njuta av ett överdåd av blommande växter: cerise strandvial och diskret saltarv utmed stränderna, skogsstjärna, ekorrbär, hönsbär och liljekonvalj (utblommade) i mängdverkan, sirliga backglim och linneor och den endemiska bottenviksmalörten – som växer endast i området kring Bottenviken. Jag såg de största bestånd av rosa kattfot jag skådat och vackra knubbiga ögonpyrola och grönpyrola, men mest av allt mängder av nattviol: jag slog personligt orkidérekord under en dag då jag såg flera hundra nattvioler över hela ön.  Här fanns också mängder av fåglar som som lyfte i flock när jag kom för nära, här ska finnas säl, älg, och en vilsekommen ren som två av de andra besökarna såg.

Kattfot

Backglim

Grönpyrola tror jag – en pyrola i vilket fall

Nattviol i parti och minut

Bottenviksmalört (Artemisia campestris subsp. bottnica)

I min iver hade jag nått ända till skylt 17 av 20, en bra bit ut på norra udden. För att inte råka i tidsnöd till avgång beslöt jag att vända; åtta kilometer istället för en mil var gott nog. Tillbakavägen krävde inte riktigt lika många fotostopp plus att jag tog genvägen: stigen över heden istället för förbi stadion och stranden, och jag var tillbaka i Kumpula i god tid.

Sandhed

I den lilla stugsamlingen i Kumpula finns en raststuga som är öppen för alla, stugor som är fritidsboenden och stugor som hyrs ut, en rad med dass och en bastu – Bara bada bastu ringer i öronen sommaren 2025. En bit från stugbebyggelsen ligger kapellet, en enkel men rofylld byggnad där det firas gudstjänst åtminstone en gång per år. I hamnen fanns också informationstavlor som jag tog mig tid att läsa, som kartan med den stolta överskriften Haparanda Skärgård – Sveriges 24:e nationalpark, som måste suttit uppe sedan 1995.  På kartan fanns både befintliga och påtänkta nationalparker med, som Tresticklan (1996), Färnebofjärden (1998), Söderåsen (2001, på kartan benämnd Skäralid), Fulufjället (2002), Kosterhavet (2009) och några som inte blivit av, men Åsnen (2018) saknades och var tydligen inte påtänkt 1995.

Kapellet

Piren och gästhamnen byggdes av så kallade AK-arbetare: beredskapsarbetare på 30-talet

Reflektioner

Haparanda skärgård blev min 25:e nationalpark, och gick direkt upp bland toppnoteringarna. Det finns flera öar bland mina absoluta favoriter: Gotska Sandön, Sandskär, Blå Jungfrun och Djurö, jag tror det har något att göra med vattnet, den avgränsade ytan och isoleringen. För Sandskärs del upplevde jag en unik blandning av kustmiljö och fjällmiljö, som jag aldrig sett tidigare. När vi vände hemåt igen runt klockan 14.30 var det varmt nog att sitta ute på däck, och alla var glada och nöjda och lite mosiga efter en dag i vind och sol. Och jag slapp vänta på bussen i tre timmar; mina snälla medresenärer – ett ungt par som bodde i Övertorneå – släppte av mig i Haparanda!

Eva was here – nationalpark nr 25!