Jakten på den försvunna elefanten – Chobe nationalpark i Botswana

Vår afrikanska resa fortsätter och vi har förflyttat oss till Victoria Falls i Zimbabwe; den lilla staden som ligger vid fallen med samma namn. Vi är bara cirka åtta mil från Kazungula-bron som utgör en fyrvägskorsning i gränsen mellan Zimbabwe, Zambia, Botswana och spetsen på Namibias ”tumme”, där Chobefloden och Zambezifloden rinner samman.

Här är det dags för resans andra safari, till Chobe nationalpark i Botswana. Turen är bokad via Get your guide, och den börjar faktiskt inte särskilt bra. Första morgonen sitter vi utanför vårt boende klockan 07.00, men ingen dyker upp för att hämta oss. Vi väntar en timme, men sedan måste jag övervinna mitt motstånd mot att ringa internationella samtal: ”Hallå, var är ni!?” Det har blivit något missförstånd och turarrangören undrar om det går bra att vi hänger på morgonen därpå istället. ”Då är det en bättre väderprognos” säger han i ett försök att släta över.

Andra morgonen är chauffören på plats före utsatt tid. En ung grabb som ser ut att vara i 15-årsåldern, men vi hoppar in i bilen och har inget att anmärka mot hans körning. Han ska köra oss de åtta milen till gränsen och lämna av oss där. Faktum är att vår biltur i Zimbabwe nästan är safari nog. Vår chaufför stannar till emellanåt och låter oss beundra giraffer, babianer, springbockar och ett par hyenor, och kryssar vant mellan gigantiska elefantbajshögar på vägen. Tänk er hästbajs storlek gånger tio. Själv tänker jag tanken att ta med en påse hem till trädgården- vilken dunderkur!

Vår unge chaufför lämnar av oss vid gränskontrollen, och där tar en kvinnlig chaufför över och kör oss till uppsamlingsplatsen. Vi är först upp i jeepen, men den fylls snabbt av ett internationellt urval av turister; en tjej från England, två killar från USA varav den ene brutit armen då han sandsurfat i Sydafrika, och tre besökare från Asien. Det är roligt att åka i en riktig jeep, med fri sikt åt alla håll och vind i håret! Vår safariguide förklarar att det inte är den ultimata säsongen för att se djur, men att han ska göra vad han kan. Vi åker in i nationalparken som är grön och frodig, med en del vackra blommande växter utmed vägen.

Det är inte alltid det största som är mest intressant. Vår guide girar undan på grusvägen och pekar ner bredvid jeepen. En dyngbagge stretar på med sitt dyngklot, där honan åker snålskjuts! ”Ju större klot hannen gör, ju lättare att få en hona att hänga på” säger guiden. Vi ser vårtsvin, impala, giraffer och kudu, fler springbockar och babianer, och när vi åker utmed floden krokodiler och flodhäst. Guiden berättar varför girafferna går från träd till träd, och inte repar av rubbet från ett innan de fortsätter: Jo, träden har ett försvarssystem som innebär att de utsöndrar beska tanniner när de blir angripna. Inte nog med det, de kan varna andra träd om att det är fara å färde genom avsöndrande av dofter. Därför rör sig girafferna mot vinden, för att överrumpla sina byten. Visst är naturen fantastisk!

Efter två-tre timmars jeeptur åker vi tillbaka till staden Kasane, och Cresta Mowana Safari resort & SPA för en rikligt tilltagen lunchbuffé. Sedan är det dags att äntra en båt, för en tur i floden Chobe. Floden utgör gräns mellan Botswana och Namibia, och vår guide berättar att det fanns delade meningar om vilket land den fem kvadratkilometer stora gräsbevuxna ön i floden: Sidudu skulle tillhöra. En mätning avgjorde på vilken sida om ön floden var djupast: huvudfåran, och ön tillföll Botswana.

Själv har jag vid det här laget mest elefanter i tankarna. JA, en viktig princip vid safariturer är att det är på naturens villkor, och inga garantier kan ges. Och JA, jag har sett horder av elefanter på min resa i Tanzania 2013. Men nu tänker jag på min dotter: ska hon besöka Afrika söder om Sahara för första gången utan att få se en vild elefant!? Jag ber en stilla bön, och jag blir bönhörd. Plötsligt finns de där: tre gigantiska elefanter på ön i floden. Medan vi tittar på vadar två av dem ut i vattnet på väg till ön bredvid. Elefanterna har dåligt pool-vett, väl i vattnet passar de på att både bajsa och kissa, innan de går upp på andra sidan bredvid ett gäng spolformade flodhästar på betestur. En av elefanterna passerar rent otäckt nära vår båt, och vi lägger våra liv i händerna på guidens omdöme och båtmotorns back-funktion.

Vår elefantkvot blir med råge uppfylld, och efter det får vi uppleva ett gäng bufflar på håll- riktigt farliga djur att stöta på på land enligt guiden- och en revirhävdande flodhäst i floden. Vid hemresan samma procedur: tjejerna skjutsar oss till gränsövergången, vår grabb som tydligen väntat där hela dagen skjutsar oss tillbaka, och utmed vägen får vi se ännu en elefantfamilj som badar i ett vattendrag. En fantastisk dag!

Arrangören hette Maano Adventures och den tio timmar långa turen (från 07.00 till 17.00) kostade 2100 kr/person