Varnhem är en liten ort i den vackra trakten mellan Billingen och Hornborgasjön. Tätorten har endast cirka 670 invånare, en sådant där ställe där man inte hinner blinka till innan man är ute på andra sidan. OM det inte vore för den gigantiska klosterkyrkan som tornar upp sig i byn, en kyrka av sådana dimensioner att den skulle smälta in mer i Bremen, eller kanske Paris.

Kyrkan invigdes runt år 1150, och till den hörde då ett kloster som inte längre finns kvar. Ruinerna från klostret grävdes ut på 1920-talet, och var sedan tillsammans med kyrkan ett ställe dit jag fick åka på klassresa i mellanstadiet, innan Liseberg blev det givna målet. Nu gör jag ett återbesök, efter mer än fyrtio år.

Redan under klostrets utgrävning hade ortsborna tipsat om att det funnits en äldre kyrka uppe på höjden bakom klosterkyrkan. Några mindre schakt grävdes där de fann rester av murar, men klosterruinen tog all tid och kullen förblev outforskad ända fram till 2005, då man började gräva igen. Arbetet stod still mellan 2007 till 2014, och under den tiden fylldes den utgrävda kyrkokryptan av 240 kubikmeter lecakulor som skydd mot väder och vind. 2014 byggdes en specialutformad byggnad över kryptan och de gravar som finns närmast kyrkobyggnaden, och den är nu ett intressant besöksmål där man kan se de utgrävda tusenåriga murarna och gravarna under plexiglasgolv, och lära sig mer om platsens historia av den permanenta utställningen.

Kata gård

Alldeles norr om kyrkogrunden finns en murad stenkista med ett kvinnoskelett. Med nutidens vetenskap kan vi få veta att hon var blond och blåögd,  och cirka trettio år när hon dog och begravdes på mitten av 1000-talet. Men här finns mer uppgifter än så! Över graven fanns en stenhäll med runskrift: ”Kättil gjorde denna sten efter Kata sin hustru, Torgils syster”. Kata har därför fått ge sitt namn till den nutida platsen och huset; Kata Gård. På den motsatta södra sidan finns en motsvarande grav, och även om stenhällen saknas finns det starka skäl att anta att det är Kättils grav. Arkeologen som guidar oss berättar att antalet barngravar runt kyrkan tyder på att endast ett av fyra barn överlevde till vuxen ålder, och i ytterkanterna av området ligger trälarna begravda, direkt i jorden, och med tydliga förslitningsskador på skelettet. Historien talar till oss.

Kata Gård är öppet alla dagar mellan klockan 10.00-17.00 i juni, juli och augusti, och till klockan 16.00 i september. Fynd från utgrävningarna finns att se på Västergötlands museum i Skara.

Tusenåriga murar

Katas grav

Modell av kyrkan

Svearikets vagga

Som ett -faktiskt- mycket historieintresserat barn i 70-talets Västergötland, så fick jag inte lära mig ett dyft om den lokala historien i skolan. Birka/Björkö, där hade det hänt grejer minsann, och Uppsala med sina högar var själva urhemmet för den svenska historien. Därför var det oerhört spännande när jag kom över boken ”Svearikets vagga – En historia i gungning” i början av 80-talet, skriven av Dag Stålsjö. Var är Västergötlands plats i historien? Hur kommer det sig att alla tidiga konungaätter (Erikska, Sverkerska och Stenkilska) kommer från Västergötland och Östergötland, om nu Mälardalen var vårt tidiga maktcentrum? Varför döptes Olof Skötkonung i Husaby vid Kinnekulle? Varför begravdes riksbyggaren Birger Jarl i Varnhem? Varför talas det inte om de uppenbara förvanskningar som uppdagats, när det gäller 1600-talets ansträngningar att skapa en ärofylld historiebeskrivning av Sveariket i Mälardalen? Dag Stålsjö lyfte fram alternativa teorier och forskning i en TV-serie under åren 1981-1982, och Uppsala-akademikerna gick i taket; TV-serien fälldes av Radionämnden för ”bristande opartiskhet” och fick inte visas i repris.

Jag fick äran att lyssna på Dag Stålsjö en gång i slutet av 80-talet, i en bygdegård någonstans i Herrljungatrakten, före dragspelsunderhållning och sju sorters kakor. Tragiskt nog avled han 1991, i en viltolycka. Låt oss konstatera att tiden har gett Dag Stålsjö och de forskare vars teorier han framförde rätt, och utgrävningarna runt Varnhem är en av pusselbitarna i detta. Gravarna vid Kata Gård visar att man använde ett kristet gravskick redan på 900-talet, långt tidigare än man trott, och definitivt tidigare än Mälardalen där vikingarna begravde sina döda enligt asatron under samma tid.

Ekornavallen- ett bonusbesök i historien

På hemvägen från Varnhem stannar vi vid Ekornavallen , och förflyttar oss ytterligare några tusen år bakåt i historien. De äldsta gravarna är mellan 4000-5000 år gamla, och platsen användes sedan som begravningsplats fram till för tusen år sedan. Här finns både gånggrifter, rösen, hällkistor, domarringar och enskilda resta stenar.

Den största gånggriften kallas Girommen, vilket betyder ungefär Jätteugnen. Det får mig att reflektera över vilken brytningstid jag själv har upplevt. Mitt första arbete var i hemtjänsten, som det hette på 80-talet, då jag åkte moppe till ortens gamlingar, piskade trasmattor och stekte köttbullar på vedspis. En av mina favoritgamlingar hette Hjalmar, av omgivningen kallad Ljugare-Hjalmar på grund av sina fantasifyllda historier om sina bedrifter, för att inte tala om sina bilars, som kunde köras till Borås med en tvåkrona på högkant på motorhuven. Hjalmar använde just det ordet om sin ugn; ommen. Från forntid fram till 80-tal, och nu glömt. Fast inte helt.

Girommen