Rømø är den sydligast belägna av de tre öarna i danska Vadehavet, vid Jyllands kust. Norrut ligger Mandø och Fanø, och söderut den tyska ön Sylt. Rømø är störst av dem alla med sina 129 km², men har få bofasta invånare. Endast cirka 560 invånare bor på ön permanent, men på sommaren mångdubblas antalet genom besökande turister. Ön har en miljon gästnätter om året! Vi var där tidigt på säsongen (5-6 juni) när det fortfarande var rymligt på camping och stränder.

Det finns vägförbindelse ut till Rømø, på en nio kilometer lång vägbank som korsar sundet, och tillgängligheten bidrar säkert till det höga antalet turister Även Mandø har en vägförbindelse, men den är bara är körbar vid lågvatten – inget för den räddhågsne.

Strandängarna vid Juvre

Stranden i Lakolk

Nästan en tredjedel av Rømø består av sandstrand, i ett tjockt bälte utmed hela den 16 kilometer långa västsidan och på sina håll över två kilometer bred. Stranden är uppdelad för att alla ska få sitt: militärt skyddsområde i norr, områden avsatta för strandsurfing, vindsurfing, kitebuggy, – ja, det finns till och med en nudiststrand markerad på kartan. Vid Lakolk finns ett område – 2,5 kilometer långt och 700 meter brett – där bilåkning i 30 km/h är tillåten. Det var en surrealistisk känsla att åka runt på sanden, som i en öken men med friska vindar och ett brusande hav. Och aldrig förr har väl min bil gjort sig så bra på foto!

Friska vindar!

Flyga drake är en annan populär sysselsättning

Pingu på nya äventyr

Tvismark Plantage: vandring och bunkerspaning

Vi stannade till vid Naturcenter Tønnisgård för att få en karta och lite information. Det skulle till exempel finnas bunkrar på ön, var kunde vi se dem? I Tvismark Plantage finns 15 av öns 50 bunkrar från andra världskriget och den tyska ockupationen. Kvinnan i receptionen pekade ut var vi skulle parkera, och sa ”sedan är det upptrampat”. Här hittade vi en liten vandringstur på tre kilometer över heden och sanddynerna, och på slutet in i ”plantagen” – skog som planterats för att stoppa sandflykt. Utmed vägen besökte vi en del halvt begravda bunkrar, men de var inte skyltade utan vi var tvungna att leta upptrampade avstickare. Utmed leden ligger också Høstbjerg, Rømøs högsta ”berg” som väl mer är en sanddyn.

Utsikt från Høstbjerg

Bunkrarna håller på att ätas upp av sanddynerna. På en guidad tur finns det dock möjlighet att få gå in i några.

Kommandørgården och byskolan

Rømø hade en storhetstid på 1700-talet, då männen från ön var hett efterfrågade på valfångstskeppen i Ishavet. Kaptener kallades kommandører, och dessa byggde sig gedigna gårdar som följaktligen kallades kommandørgårdar. Det finns flera sådana kvar på ön, men denna från 1770 i byn Toftum är i så gott som ursprungligt skick, öppen som museum och förvaltas av danska nationalmuseet.

Det är verkligen ett vackert hus! Det kanske allra mest fascinerande är att stora delar av väggarna inomhus är klädda med handmålat holländskt kakel, man förstår att valfångst var en lukrativ verksamhet. I en av de vidbyggda ladorna finns det gigantiska skelettet av en kaskelotval som strandade och dog på Rømø 1996, och en lokalhistorisk utställning om andra strandningar och förlisningar vid ön.

Hundra meter därifrån ligger en liten, liten skola med vasstak som tjänade byarna Toftum, Juvre och Bolilmark mellan 1784 och 1874. Barnen började när de var fem år, flickorna gick tills de var åtta år och pojkarna tills de var tio.

Motiven återanvändes, men ingen platta är helt den andra lik.

Denna kaskelot var i sin krafts dagar 15 meter lång, och vägde 40 ton.

Byskolan

Vi gjorde också ett stopp vid Rømø kyrka, eller Sankt Clemens kyrka som den egentligen heter, med delar från 1200-tal men om- och tillbyggd efter hand. Inne i den vackra kyrkan hänger nio votivskepp.

St. Clemens Kirke

Äta och bo på Rømø

Ingen behöver svälta ihjäl på Rømø, men ärligt talat – maten jag åt gav inget bestående intryck. I Otto & Ani’s Fisketeria i Havneby var det självservering och mysfaktor i nivå med en skolmatsal: vi åt varsin i och för sig klart godkänd rödspätta men med saggiga pommes frites till priset av 300 svenska kronor, och då fick man betala 7 kronor extra för en pytteliten plastburk med ketchup till sina pommes frites. I Lakolk blev det snabbmat till kvällen: här langades det ut hotdogs och currywurst av stressade servitörer, till ackompanjemang av skrikande barn och skränande måsar.

I efterhand funderar jag på om jag missade något bättre alternativ… när jag söker hittar jag ingen självklar kandidat, men det kan såklart finnas. Danmark fick i alla fall viss revansch genom smørrebrød på restaurangen Backhaus i Ribe dagen därpå.

Hamnen i Havneby. Att fisken är färsk kan man i alla fall lita på.

Pølse med topping, utan några extra avgifter 🙂

Rømø familjecamping var en positiv upplevelse; lugnt och välordnat med fina servicelokaler. Här fanns lekplats, hoppkudde och minigolfbana för barn och vuxna som ville leka av sig, och en liten servicebutik där jag också kunde få mig en kopp kaffe.  Mest tyska gäster, några från Polen, Tjeckien och Österrike, men vi var de enda svenskarna så långt jag såg. Rømø var tidigare en okänd destination för mig, och det verkar som att denna ovetskap gäller fler svenskar.

Många hade cyklar med. Nu äger jag inte ens någon cykel, men är det någonstans jag skulle vilja cykla så är det i Danmark i allmänhet, och på Rømø i synnerhet!