Nordiska Akvarellmuseet

Nordiska Akvarellmuseet ligger i Skärhamn på Tjörn, och jag har återkommit dit med några års mellanrum sedan de öppnade år 2000. Här ligger tyngdpunkten på de temporära utställningarna. Ja, faktum är att jag inte ens minns när jag såg något av museets egna samlingar sist. Inga problem, specialutställningarna är av hög kvalitet och när jag läste om sommarens utställning av Hundertwasser blev det omedelbart en notering på Måste besöka-listan. Museet ligger lyckligtvis på dagsutflyktsavstånd för mig, i den vackraste av miljöer och de har en högklassisk restaurang.

Hundertwasser

Jag har älskat Hundertwassers konst sedan första gången jag såg den, för många, många år sedan. Färgerna och den naiva abstraktionen gör mig glad! Utställningen gav mig känslan av att jag själv ville hem och måla – något som dock hann klinga av innan jag var hemma igen – men glädjen finns kvar.

Friedensreich Hundertwasser levde från 1928 till 2000. Hans ursprungliga namn var Friedrich Stowasser, han växte upp i Wien, han var en flitig resenär och levde sina sista tjugofem år på Nya Zeeland. På utställningen visades hans konst i akvarell, blandteknik, litografier, träsnitt och som textila verk. Här fanns också några av de affischer han gjorde till miljörörelsen och skisser, modeller och foton på hans verk inom arkitekturen.

Jag hade kanske önskat lite mer information om personen Hundertwasser, den som gavs var inriktad på hans konstnärliga verksamhet. Det finns helt klart en del intressant att berätta. Han föddes i en judisk familj och upplevde barndomen i det ockuperade Österrike, där hans mor lät döpa honom som katolik och skrev in honom i Hitlerjugend, som en räddningsaktion får man anta. Kanske var det dessa upplevelser som gjorde att han revolterade mot regler och konventioner under resten av livet. Som 1967, när han höll det offentliga talet ”Nakental för rätten till en tredje hud” just naken, tillsammans med några likaledes nakna vänner. Den tredje huden menade han var husets fasad.

Arkitektur blev en viktig del av hans konstnärskap, trots att han var helt oskolad inom ämnet. Han kritiserade funktionalismen, rationalismen och den raka linjen, förespråkande ekologi och hållbarhet, och införde begrepp som fönsterrätt (rätten att måla och dekorera så långt man kunde nå utanför sitt fönster i hyreshuset), trädhyresgäster och skogklädda tak. Det fantastiska är att hans idéer och ritningar är förverkligade i drygt trettio projekt, främst i Tyskland och Österrike men också på andra håll i världen. I Wien finns Kunsthaus Wien och Hundertwasserhaus, i Darmstadt fastigheten Waldspirale,  och det finns också bland annat ett fjärrvärmeverk, en tågstation och en kyrka med hans omisskännliga stil. Jag måste göra en Hundertwasserturné i Europa!

Hundertwasserutställningen på Akvarellmuseet pågår till 12 september 2021, så inte mycket tid kvar.

Sjungande ångbåt i ultramarin III – Hundertwasser 1959

Gula hus – det gör ont att vänta med kärlek om kärleken är någon annanstans -Hundertwasser 1966

Affischer för miljörörelsen

Foto på Waldspirale i Darmstadt – som stod klar år 2000

Restaurang Vatten

Efter själslig spis måste kroppen ha sitt. Gärna med utsikt över en havsvik. I restaurang Vatten i museets lokaler finns alla möjligheter och det var rent obeskrivbart gott – nyfångad fisk, fräscha grönsaker och säsongens bär i desserten.

 

Skulptur i Pilane

Skulptur i Pilane har funnits i hela femton år, men detta var mitt första besök. Pilane ligger cirka en mil från Skärhamn, på andra sidan en havsvik. De kallar sig ”naturens egen konsthall” och vackra bilder har dykt upp i mitt sociala flöde de senaste åren. Hög tid att göra ett stopp!

Skulptur i Pilane är ett åtta hektar stort område i kulturlandskapet, där får betar och där det även finns bronsåldersgravar. Några av skulpturerna är permanenta, andra byts ut från år till år. Just i år, 2021, visas sex verk av irländaren Sean Scully: kuber av olika material och sammansättning. Du som vet med dig att du blir provocerad av att en kub med järnvägsslipers eller en hög med rostigt lantbruksskrot kallar sig konst, detta är kanske inte platsen för dig. Du som tror att området är en lekpark där kidsen kan klättra på skulpturerna kanske också kan stanna hemma (hälsningar surtanten). Men vi andra gick runt med ett leende på läpparna, fascinerade av av de mäktiga skulpturerna och hur väl de både smälte in och lyfte det vackra landskapet.

Venice Sleeper och i bakgrunden Moor Shadow Stack – båda Sean Scully

Learning to Fly – Coderch & Malavia, Spanien

Giant of Salt – Coderch & Malavia, Spanien

Pool – Tony Cragg, Storbritannien

Anna – Jaume Plensa, Spanien. Denna skulptur är permanent och har blivit en vacker symbol för Pilane-området, där hon blickar ut över havet (äsch, hon blundar ju…)