På konsert i Dalhalla

I kalkstensbrottet Draggängarna utanför Rättvik bröts kalksten mellan åren 1949 och 1990, och när de sista transporterna och arbetarna lämnat platsen återstod ett gigantiskt övergivet hål i landskapet. Så kunde det förblivit, om inte operasångerskan Margareta Dellefors sett platsens möjligheter och exceptionella akustik, och tagit initiativ till skapandet av en operascen. Platsen döptes om till Dalhalla och allt sedan premiärkonserten 1994 har tusen och åter tusen förväntansfulla besökare vandrat ner i det gamla kalkbrottet för att njuta av musik. Från den inledande inriktningen mot operamusik har repertoaren breddats till att omfatta allt från blues, pop och rock… ja, även rock av det hårdare slaget.

Jag hade länge velat besöka Dalhalla, och när Opeth – ett band jag länge velat se –  skulle ha en spelning där förstod jag att det var nu det skulle ske! Jag anlände till Rättvik redan på fredagskvällen, och lördagen 29 augusti var det konsertdags. Speciella bussar avgick från stationen i Rättvik och flera andra destinationer, ett smart drag för att undvika trafikkaos på de mindre vägarna ut mot Dalhalla.

Innan konserten

Regnet som det varnats för höll sig borta, och vi fick vandra ner i stenbrottet i kvällssolens strålar. Slutsålt till sista plats. Jag hade ståplatsbiljett, och var framme vid scenkanten klockan 18.00 för att säkra en bra plats inför starten klockan 19.00. Först ut var Katatonia, godkänt men inte mer än så enligt min smak. Efter tjugo minuters paus gick Candlemass på scenen, stentungt i genren doom metal. Detta tyckte jag om, lite undergångsmusik gör mig upplivad!  Sedan var det paus igen, och först klockan 21.30 stod huvudnumret Opeth på scen – det gäller att ha starka ben när man envisas med att stå på konsert. Opeth spelar en slags progressiv hårdrock, vilket innebär att där finns starka influenser från klassisk musik och jazz, och lugnare passager med sång blandat med tunga hårdrocksgrowl. Mycket varierat alltså, och jag gillar det verkligen; en omslutande och suggestiv energi. Platsen gjorde också sitt till upplevelsen, där över sextusen personer samlats i den relativt ljumma sensommarkvällen i ett stenbrott i Dalarna!

Katatonia

Candlemass

Opeth

Opeth

Vid klockan 23.00 var jag rätt mör i fötterna, och konserten drog mot sitt slut. För att inte fastna i kön när de sextusen människorna skulle lämna arenan drog jag mig bakåt och utåt, och fick på så sätt den fina panoramautsikten som jag missat nere vid scenen. På parkeringen stod bussarna på rad och jag kom med en av de första, trött men glad och nöjd efter en fantastisk kväll.

En rundvandring i Rättvik

På lördagsförmiddagen hade jag tid för en tur i Rättvik, en stad jag inte besökt tidigare. Jag bodde på Siljansbadet camping vid Siljans strand, och det var bara en kort promenad in till centrum. Första stoppet blev Handslaget/Rättviks hemslöjd, fyllt av fint hantverk. Sedan besökte jag Rättviks tunnbrödsbageri, en slags lanthandelsmuseum där de också bakar (i lokalen innanför) och säljer tunnbröd. Väldigt goda kan jag intyga!  Därefter var det dags för fikastopp på Rosgården Café, ett gemytligt café där jag beställde in en nygräddad våffla med jordgubbssylt.

Rättviks tunnbrödsbageri

Rosgården Café

På Google maps hade jag hittat en markering för konsthall, men detta visade sig vara ett helt kulturhus innehållande bibliotek, konsthall och ett naturmuseum. Så fint och trevligt! Konsthallen visade en stämningsfull fotoutställning av Nygårds Karin Bengtsson: Ensamhetens tankar.  Sedan grep jag mig an det pedagogiska Rättviks naturmuseum, och fick helt nya insikter och kunskaper om Siljansringen, som bildades av ett meteoritnedslag för runt 380 miljoner år sedan och fortfarande är synligt i landskapet och märkbar i traktens geologi. ”Chockad granit” var ett nytt begrepp jag lärde mig, och den geologiska kopplingen till Dalhalla/Draggängarna och den relativt lättillgängliga kalkstenen. Fascinerande!

Rättviks kulturhus och fin plantering!

Konsthallen

Så tydligt det syns var meteoriten damp ner!

Rundturens sista anhalt på vägen hem till campingen blev Lokstallarna, som numera används för utställningar och event. Här visades utställningen Aquanauts, en fantasieggande utställning för alla sinnen som med hjälp av främmande varelser, dofter, svartvita fotografier och en kornig film berättade historien om Beata och Inga-Lisa som försvann under en expedition till Siljansringen och Styggforsen år 1897. Storytelling på högsta nivå.

Styggforsens varelser