Den klassiska inkaleden i Peru tar tre och en halv dag att vandra, från Km 82 till Machu Picchu. Det här är berättelsen om första dagen på min vandring, den 21 september 2019

Dag 1:

Telefonen väcker mig tidigt, för det är hämtning i Cusco redan klockan 06.00 på morgonen. Vår guide Elio är med i bilen, och färden går genom stökiga förorter, lantliga byar  och karga dalgångar till staden Ollantaytambo , drygt sju mil norrut.  Där hämtar vi upp den svenska familj som jag ska vandra tillsammans med: Kenneth, Marie och Adam.

En och en halv mil ytterligare och vi är framme vid Inkaledens startpunkt, med det konstiga namnet Km 82. Från vad är det 82 kilometer… kanske från Cusco? Till Machu Picchu via Inkaleden är det i alla fall 45 kilometer, och det är vad vi ska vandra under fyra dagar. Vid Km 82 är det full fart och massor av folk. Vi lämnar från oss allt bagage förutom vår dagspackning till bärarna, visar pass och registreras. Nu är vi på gång! Klockan 09.35 vandrar vi iväg i dalgången utmed Urubambafloden, som rinner vidare och ansluter sig till Amazonasfloden så småningom.

Elio instruerar oss om vad som gäller på leden: lämna företräde till bärarna. De bär upp till 35 kilo på ryggen, men håller hög fart och ligger alltid steget före. Vid lunchstället är mattältet uppsatt och maten redan klar när vi anländer. Förutom vandrare och bärare är det även en hel del packåsnor på leden denna första dag, innan de branta stentrapporna tar vid. Elio berättar också om olika växter som vi ser, och det är tydligt att användandet av växter i medicinskt syfte fortfarande är mycket vanligt i Peru.

Vi passerar den första men långt ifrån sista inkaruinen utmed leden: Patallacta (på vissa ställen kallad Llactapata istället) och stannar för att beskåda den från leden högre upp. Det är en stor anläggning, en av de större efter Machu Picchu, som tros ha använts främst för odling på terrasserna. Anläggningen brändes ner av en inkaledare vid en reträtt under den spanska invasionen, och det ska ha varit en av anledningarna till att spanjorerna stannade upp, och aldrig upptäckte inkaleden och bosättningarna längre in i bergen.

Patallacta

Första dagens vandring är relativt lindrig. Vi går cirka 11 kilometer, från 2750 upp till drygt 3000 meter över havet, till lägret i byn Wayllabamba dit vi anländer runt klockan 16.00. Men, jag antecknar i dagboken: ”Blev galet trött”. Allt är relativt och luften är tunn! Både jag och Marie hade räknat med att vi skulle få dela tält, men våra bärare har satt upp tre tält och jag får breda ut mig i ett eget. Lyxigt, även om jag skäms lite för de extra kilona som någon får bära. Vi bjuds på te och saltade popcorn före den rikliga middagen med soppa, kött och flera olika grönsaksrätter. Jag sover sedan så gott som man bara kan göra efter ett gott dagsverke; utmattad, på dubbla liggunderlag och i varm sovsäck.

Den nutida civilisationens sista utpost: wifi zone!