Utflykt till Quilotoa – lokal marknad och vulkankratervandring

Utflykt till Quilotoa – lokal marknad och vulkankratervandring

Efter några dagar på plats i Quito är det dags för en utflykt, och jag hör mig för på mitt hostel som kan erbjuda ett utbud av olika aktiviteter. Canoying i Baños – en tjej hade hoppat nerför ett vattenfall i våtdräkt och haltade nu runt på vandrarhemmet med bandagerat knä. En tur till vulkanen Cotopaxi – intressant men på en veckodag som inte passade mig. Mitt val blir en tur till vulkankratern Quilotoa: intressant, en lämplig dag och med låg skaderisk.

Det är samling nära vandrarhemmet klockan sju på morgonen, för att undvika de värsta trafikstockningarna ut ur Quito. Tjugo personer i en minibuss rullar iväg mot sydväst, genom förorterna och ut på landsbygden. Under resan berättar guiden om Ecuadors speciella natur och dess endemiska arter, alltså arter som finns just där och ingen annanstans. Det gäller alltså inte bara Galapagos, även om de arterna är mest iögonfallande, utan många områden i Ecuador. Jag lär mig ett nytt begrepp: Páramo: en alpin gräs- och buskstäpp på höjder mellan 3200-4500 meter över havet, där det finns många unika växt- och djurarter.

Jordbruk på 3800 möh.

Marknaden

Vi gör ett första stopp i staden Saquisili, för att besöka den stora marknaden som hålls varje torsdag. Det här är en marknad där ursprungsbefolkningen i området samlas för att sälja och köpa livsmedel och det allra nödvändigaste för hushållet. Inte en souvenir så långt ögat ser. Det är så pass genuint att det ger mig en liten bismak av olust; jag känner mig som en inkräktare som helt uppenbart inte ska köpa något, utan bara iaktta. Jag försöker att fotografera väldigt diskret, men en kvinna blir irriterad och viftar argt med hatten. I vilket fall – ett väldigt intressant besök, också den ovana känslan av att vara en avvikande minoritet.

Råsocker-kakor

Quilotoa

Efter ytterligare några mil är vi framme vid Quilotoa. Kanten på vulkankratern ligger på höjden 3914 meter över havet, och ner till sjön i kratern är det cirka 400 höjdmeter. Det är overkligt vackert, med det turkosgröna vattnet i sjön och det mäktiga bergsmassivet runt om. Quilotoa hade sitt sista utbrott år 1280; visserligen en sekund i ett geologiskt perspektiv men ändå betryggande länge sedan.

Här är det meningen att vi ska ner till sjön och tillbaka för egen maskin.  Vägen går i sicksack ner för branten. Det är ganska lätt att gå neråt i den bitvis lösa sanden, om man sätter hälarna först. Men uppför… oj oj, riktigt slitsamt! Jag ser det som en generalrepetition inför inkaleden, och bävar inför vad som komma ska. Med mycket svett och möda tar jag mig upp igen, långt ifrån först i gruppen, men inte heller sist! Efter en fotosession med en man och hans alpacka serveras vi lunch på en restaurang och sedan bär det av mot Quito igen, lagom till att hamna i kvällsrusningen vid sexsnåret. Mör och trött efter höjder, ansträngning och friska vindar!

Det fanns hästar och åsnor, för de som inte ville gå uppför

Från Quito till Quilotoa är det cirka arton mil. Utflykten kostade 50 dollar och tog elva timmar, varav cirka sex timmar i restid, men resan i sig var också intressant; att se landskapet från bussen. 

Möte med bussen.

 

2019-10-24T19:15:50+00:0021 okt 2019|0 kommentarer

Lämna en kommentar