Triss i kiwistäder: Nelson, Picton och Wellington

Triss i kiwistäder: Nelson, Picton och Wellington

Min Nya Zeelandsresa var inriktad på naturupplevelser och inte stadsturism, så städerna var mest ett stopp på vägen eller en plats för övernattning. Ändå vore det synd att förbigå dem helt, så här kommer några intryck från tre städer på tre dagar, i hjärtat av Nya Zeeland, runt Cooksundet som delar Nord- och Sydön åt.

Nelson by night

Nelson

Nelson är belägen på sydöns nordligaste kust, med sina 45 000 invånare en av landets större städer och en lämplig utgångspunkt för utflykter till Abel Tasman National Park. Staden är mycket vacker och full av pittoreska trähus i kolonialstil, och jag önskar att jag haft mer tid och ork att traska runt i villakvarteren och bara fotografera. Men allt jag har är två kvällar som jag tillbringar i centrum, och det som hinns med utöver restaurangbesök är en promenad i den lummiga parken Queen’s Gardens, och en lov kring katedralen som är stängd kvällstid.

Nya Zeeland är en dröm för den som älskar fisk, skaldjur och smakrika vita viner! Räktacos, ceviche och grönläppade musslor står på min meny i Nelson. Andra kvällen äter jag på Urban Eatery, som förutom fantastiskt god mat har en diger vinlista av mycket patriotiskt slag. Av 21 vita viner är 20 från Nya Zeeland och ett från USA. Jag väljer ett Starborough Sauvignon Blanc från det lokala vindistriktet Malborough, nästan lika vitt som vatten men oerhört smakrikt.

Mitt boende Aurora Backpackers är inte värt samma entusiasm. Av tio boenden under resan är detta det enda jag inte är nöjd med. Det är så sunkigt att jag sover i mitt eget medhavda reselakan för första gången. I köket ligger ett flottigt lager över bord och bänkar, kylskåpet är ljummet och receptionisten är en otrevlig slyngel som inte orkar lyfta blicken från mobilen när jag tilltalar honom.

Hamnen i Picton

Picton

Picton är platsen där färjan avgår till Nordön och Wellington, beläget längst in i en vik: Queen Charlotte Sound. Jag har fem timmars väntetid innan färjan går, och tar en promenad in till centrum av den lilla staden med cirka 3000 invånare.

Strax bredvid färjeläget ligger ett litet skeppsmuseum, och jag betalar en biljett och går in. Museet är Nya Zeelands svar på Vasamuseet, och hyser skeppet Edwin Fox från 1853, som forslat varor och senare straffångar från England till Australien och Nya Zeeland. Skeppet användes till olika ändamål fram till 1950 och övergavs sedan, men en räddningsaktion drogs igång redan 1967. När man traskar runt under däck och ser de trånga kojerna är det inte svårt att föreställa sig vilka umbäranden det innebar att forslas så långt över havet. Skyltar visar exempel på straffångarnas namn, ålder och dom. Visst, somliga var mördare och våldtäktsmän, men 7 år för att vara ”vanemässigt berusad” eller 10 år för att ha stulit ett par byxor? Det var hårda pix att bli deporterad till andra sidan jordklotet.

Efter att ha tagit del av dessa livsöden går jag vidare och hamnar på en hantverksmarknad, där jag köper ingefärsfudge, och sedan räcker inte orken till mer än att sitta på café och titta på folk och den vackra omgivningen.

Hotel Waterloo & Backpackers i Wellington

Wellington

Med facit i hand kunde jag offrat en regndag i Whitianga för en heldag i Wellington, som ju ändå är Nya Zeelands huvudstad. Nu blir det ett väldigt kort besök; jag anländer klockan 18 på kvällen och reser vidare klockan 8 på morgonen.

Det mesta på Nya Zeeland är väldigt småskaligt, men med närmre 400 000 invånare och några skyskrapor i glas så liknar detta faktiskt en riktig storstad. Jag checkar in på Hotel Waterloo & Backpackers som ursprungligen byggdes 1937 som hotell i Art déco stil. De vackra designdetaljerna lyser igenom här och där, också i de rymliga sovrummen med hög takhöjd. Rummet är ockuperat av ett gäng tjejer som spritt sina kläder överallt, men jag rensar i en ledig säng och bevakar sedan mitt territorium. På dörren sitter  ett plakat om vad man ska göra i händelse av jordbävning, och jag ägnar en stund åt att studera detta innan jag går ut för att äta.

Som många kuststäder har Wellington transformerat sitt ruffiga hamnkvarter till något nytt och fräscht, med trendiga restauranger. Området heter Queen’s Wharf och restaurangen jag valt är så trendig att jag inte får bord direkt, utan får återkomma en halvtimme senare. Crab Schack serverar fisk och skaldjur i en häftig miljö. Det smakar bra, även om det jag äter bäst kan beskrivas som panerade bitar av makaronipudding med krabba!

februari 2016

Starborough Sauvignon Blanc

 

2017-06-17T08:37:48+00:00 14 Jun 2017|0 kommentarer

Lämna en kommentar