Häromdagen läste jag ett inlägg på Facebook av en kvinna som retade sig på begrepp som Tjejlopp, Tjejvasan och Tjejklassikern. Hon tyckte att det var förnedrande att till exempel Tjejvasan för kvinnor bara är en tredjedel av det riktiga vasaloppet, och att tjejloppen ofta omringas av fluffiga kring-event som shopping och underhållning som kvinnor förmodas gilla.

Jag kan till viss del förstå hennes poäng. Ser vi på Vasaloppets historia så är den verkligen inte mycket att hänga i jämställdhetsgranen. Loppet gick första gången 1922, och redan 1923 deltog Margit Nordin som gick i mål med tiden 10.09.42. Hon ansågs vara ”ett kavat fruntimmer med håg för utmaningar”, men alla var inte lika positiva. Så här skrevs det i Idrottsbladet samma år: ” Nio mil är långt för en kvinna. Det blir ingen tävling, det blir ett onödigt uthållighetsprov, och man kan inte vara säker på att alla som vilja försöka sig på uppgiften lika lyckligt komma att gå iland därmed. Ty nästa år komma många flickor som vilja starta –var lugna för den saken. Men de måste nekas”. Det var nära från ord till handling; kvinnor förbjöds att starta, och det dröjde ända till 1979 innan de fick köra Öppet spår och till 1981 i det ”riktiga” Vasaloppet. Otroligt, i hela femtiosex år var kvinnorna uteslutna!

Det var först i början på 80-talet som fenomenet med speciella tjejlopp kom, och den första Tjejvasan till exempel gick 1988. Loppen har blivit mycket populära och drar tusentals och åter tusentals kvinnor, men är det kanske så att de befäster fördomarna? I den diskussion jag läste på Facebook hänvisade någon till en studie av Karin S. Lindelöf och Annie Woube: Tjejhelg, umgänge och ett lopp -Tjejlopp som en modern husmorssemester (länk). I studien slår de fast att det finns två huvudanledningar till tjejloppens popularitet:

  1. De är en träningsmotivation där man utmanar sig själv på egna villkor.
  2. De är en tjejaktivitet där man får umgås med väninnor och där man har en legitim anledning att få ”semester” från hem och hushållsgöromål. Alltså en slags modern husmorssemester!

När jag läste om studien insåg jag att jag varit med och bidragit på ett hörn. Efter min tjejvasa 2011 fick jag ett mail av just Karin Lindelöf där jag uppmanades att berätta om min upplevelse av ett tjejlopp: varför jag deltagit, hur jag förberett mig, mina upplevelser före, under och efter loppet, och mina reflektioner. Jag svarade naturligtvis utförligt, och lämnade ett av cirka sexhundra bidrag i ett skrivupprop som låg till grund för forskningsstudien. Jag hamnade i grupp 1 ovan.

Själv tycker jag att evenemanget helgar anledningen; huvudsaken är att vi kämpar och har roligt, och att vara i rörelse är också en bra sak! Jag är en urdålig sportare som hade betyget tvåa i idrott, som inte stått på skidor under tiden 1975 till 2008, men nu har jag åkt Tjejvasan två gånger: 2011 och 2017 (sista gången tillsammans med min dotter). Det hade inte skett utan ett Tjej-prefix!

En länk till mitt referat från Tjejvasan 2017

Här är ett utdrag ur mitt svar på skrivuppropet om tjejlopp från 2011:

Varför deltog jag i Tjejvasan?
För att berätta om bakgrunden till mitt beslut måste vi backa många år. Jag är uppvuxen i ett litet samhälle i Västergötland och under början av 70-talet åkte jag, som alla andra barn i byn, skidor då och då på vintern. Det var aldrig riktigt min grej. 1975 var familjen på sportlovssemester i Älvdalen. Jag minns att det var bakhalt, att jag kom efter och att jag var sur och ledsen. Familjens bordercollie sprang som en skottspole mellan täten och eftersläntraren, och fick allt längre att springa. Jag gillade absolut inte att vara sämst, vilket jag var i de flesta sporter. Som en efterhandskonstruktion brukade jag länge säga att det var den skidsemestern fick mig att sluta åka längdskidor för gott. I verkligheten var det nog snarare andra tidskrävande intressen, tillsammans med flera år med sämre snötillgång, som gjorde att skidorna ställdes undan. Den enda skidåkning som jag ägnade mig åt sporadiskt var utförsåkning.

Över trettio år passerade innan jag var redo att testa igen. Jag lånade ett par skidor, drattade omkull på plan mark men var inte beredd att ge upp. Till julen 2008 fick jag en egen uppsättning skidor, stavar och pjäxor i julklapp. Till det positiva måste nämnas att produktutvecklingen varit fantastisk under de år som passerat! Mjuka sköna pjäxor, och skidor så lätta att de kan bäras i ena handen. En kortvecka i Sälen 2009 med tre längdturer gjorde mig biten på riktigt. Fina spår, sol och gnistrande snö och våffelstugor som utflyktsmål. 2010 blev en lika fin snövinter, med utmärkta spår hemma i Västergötland. Jag packade vid några tillfällen in skidorna i bilen och åkte upp till spåren alldeles själv och förvånades storligen över mitt tilltag. Jag? Ensam? Frivilligt?

Senvinter 2010 blev det skidsemester i Funäsdalen, med milslånga turer på fjället. Balansen, självförtroendet och konditionen förbättrades. Vid denna tid, någon gång i samband med Vasaloppet, visades en dokumentär om Tjejvasan på TV. Det såg så mysigt ut och tanken väcktes; skulle även jag kunna genomföra något sådant? Det dröjde ändå till fram på senhösten innan jag anmälde mig till Tjejvasan. Jag ”outade” min anmälan på Facebook för att omöjliggöra alla tankar på reträtt, och deklarerade att träningen var igång! Snön föll redan 22 november 2010, och första skidturen skedde helgen efter detta. Jag tränade endast på helgerna, och allt som allt räknade jag samman 12 mil på skidor innan det var dags att åka norrut till Mora.

Under loppet
Min starttid var först klockan 12.45 i 13:e ledet. Jag kände en viss nervositet inför den okända och oprövade skidturen. Tänk om jag inte skulle orka? Bli sist? Ramla, bryta benet och få avbryta? I starten var det trångt, trångt, trångt… Jag fick med nöd och näppe ner skidorna i en liten glipa mot bakre avspärrningen. Starten gick och fältet började röra sig. Pulsen steg, inte av ansträngning men av anspänning. I början var det lite kaotiskt och trängsel, det blev kö och många föll både uppför och nedför i backarna. Det dröjde flera kilometer innan alla funnit sin plats i ledet.

Jag skidade på, mest i högerspåret, osäker på min kapacitet. Stämningen var god, men ganska sammanbiten… inte så mycket snack. Det klagades här och där på bakhalt. En ung tjej sa: ”Det är väl för tidigt att börja be till Gud redan efter en mil?” Här och där längs spåret stod folk och hejade på, och skyltarna med nedräkning mot Mora gav också extra motivation. Vid första kontrollen i Hökberg drack jag den efterlängtade blåbärssoppan, vasaloppsdrickan framför alla, och vid sista kontrollen i Eldris stod ett band och spelade, en uppskattad underhållning. Jag trodde hela tiden att spåren skulle bli något bättre, men de var dåliga så gott som hela vägen. Skyltarna räknade ner kilometer för kilometer, och målet närmade sig. Bebyggelsen började tätna och helt plötsligt var jag inne i Mora där jag passerade campingen, Auckland-bron och så in på upploppet. Det kändes skönt, högtidligt, lite rörande… ja, jag fick nog en tår i ögonvrån samtidigt som leendet växte! Där skidade jag i fäders spår för framtids segrar! Jag försökte att staka på ordentligt för att se ut som en riktig skidåkare. En SKÖÖÖN känsla, att passera mållinjen!

Avslutande reflektioner
Varför anmälde jag mig till ett tjejlopp? Tanken var att få uppleva en sådan tillställning en gång i livet. Att visa för mig själv att jag klarade av det; trots det kollektiva upplägget var det mest en ego-boost för min egen del. I efterhand kan jag se det positiva i att ha ett mål och en motivation för träningen. Det var många gånger som jag hade stannat inne på grund av dåligt väder, tidsbrist eller allmän slöhet, om jag inte hade haft Tjejvasan för ögonen.

Jag tror att tjejloppen får fler att ta steget och våga delta. Så var det för mig. Det kändes genomförbart och på en lagom nivå. Att det bara är tjejer i loppet hade betydelse, det känns bättre att vara i en grupp där det finns fler som åker sakta och är nybörjare och jag tror att stämningen blir lite mer avslappnad och förlåtande i ett tjejlopp.

För min egen del är ett tjejlopp inget man gör för att ha det mysigt och roligt med andra kvinnor. Om man åker med en kompis eller mamma/dotter så blir det naturligtvis en trevlig gemensam aktivitet, men inte en kvinnomanifestation i stort. Karlarna i Vasaloppet eller kortvasan antas inte åka som en kul grej med andra karlar, utan det räknas som ett mandomsprov och en prestation. När karlar gör något tenderar det vara på riktigt; normen, och när kvinnor gör något är det ”tjej…” och en lite lättsam spegling av det riktiga. Jag vill se Tjejvasan som en personlig utmaning på lämplig nivå, ett stort friskvårdsprojekt tillsammans med de andra loppen i vasaloppsveckan, eller alla andra lopp också för den delen!