Näst sista stoppet på min Sydamerikaresa är staden Puno vid Titicacasjön, drygt 3800 meter över havet. Jag känner av höjden på något diffust sätt, har låg energi och får helt enkelt ta det lite mer lugnt än jag brukar. Förmiddagen behöver ägnas åt praktiska saker. Jag skriver en Göra-lista, och känner bums att jag har allt under kontroll!

1. Äta frukost.
Mitt boende på Puma Hostel i enkelrum med eget helkaklat badrum kostar 110 kronor/natt, och i det ingår en liten frukostbuffé med kaffe eller te, juice, nybakat bröd med sylt och färsk frukt.
2. Tvätta.
Mina svettiga kläder från vandringen på inkaleden behöver tvättas, och det fixar receptionen till ett pris på knappt 20 kronor per kilo tvätt.
3. Hitta bankomat.
Jag behöver mera kontanter och hittar en bankomat i en lokal vid torget, med beväpnad vakt utanför.
4. Betala boendet och utflykt på Titicacasjön, och boka morgondagens buss till La Paz.
Tjejen i receptionen kan ordna allt mot kontanter, från bokningar till klädtvätt. Billigt blir det: bussen de trettio milen till La Paz kostar 180 kronor och utflykten på tre timmar kostar 60 kronor.
5. Utflykt till Urosöarna 12.00-15.00, främsta anledningen till mitt besök vid Titicacasjön!

Urosöarna

De flytande och befolkade vassöarna är kanske vad Titicacasjön är mest känd för. Jag blir upplockad med taxi på vandrarhemmet, och vid hamnen samlas sedan en grupp på cirka tio personer som åker ut i bukten i en liten täckt båt. Vår guide försöker lära oss att sjön inte alls heter Titi-kaka-sjön som alla säger, utan Titi-chacha-sjön. Jag tror att han jobbar i motvind. Själva sjön imponerar inte till en början, vattnet är brunt och grumligt och i vassen guppar en död and.

Vi lägger till vid en av öarna, och går iland på den gungande och tunggådda vassen. Urosfolket bodde här redan före Inkaimperiets tid, och de valde att bosätta sig ute i sjön av försvarsskäl. I nutid bor här drygt tusen personer på cirka sextio öar, uppdelade i mindre grupper med en hövding i varje grupp. På några öar finns skolor för barnen.

Vi besöker en hövding och hans familj, och de berättar om sitt liv och om hur man bygger och underhåller en ö. Öarna har begränsad livslängd och måste bytas ut med jämna mellanrum. Hövdingen pekar stolt ut sin egenbyggda båt, som han skämtsamt kallar sin ”Mercedes Benz”. Fru Hövding visar glatt in oss i deras hus så att vi får ta oss en titt, och sedan förhör de sig om vad vi är för några. Var kommer vi ifrån, vad jobbar vi med och har vi några barn?  Sedan tar kvinnorna fram sina textilalster till försäljning ute på ”gårdsplan”, och det är underförstått att det här är en del av konceptet. Själva utflykten var väldigt billig, men genom att köpa deras hantverk stöttar vi familjerna och byn. Jag köper ett broderat kuddfodral och en vassbåtsmobil som minne.

Hövdingen och hans fru i deras hus

Hövdingens Mercedes Benz

Jag är lite ambivalent. Det här upplägget är super-turistiskt, och det känns konstigt att komma som turist och titta på människor och deras leverne. Samtidigt; eftersom våra värdar inte är några Dramaten-skådisar så utgår jag från att den glädje de visar är äkta. De verkar verkligen glada över vårt besök och stolta över sitt hem, sin båt och sin ö, och det är härligt att se! Besöket och försäljningen ger dem en värdefull inkomst, i en ganska tuff tillvaro. Som på många platser runt om i världen finns en avfolkningsproblematik, att yngre människor lockas av den relativa bekvämligheten i staden.

Puno

Staden Puno då? Den är långt ifrån så vacker som Cusco. Till dess nackdel är torget under ombyggnad vid mitt besök, och inklätt med ett högt staket av blå plast. Men det blir nog bra när det är klart! Jag hittar en trevlig liten restaurang vid torget på motsatt sida som katedralen, som heter Mojsa. Där äter jag en soja- och ingefärspenslad Titicacaöring med ris, och dricker en frisk citruslemonad till. Sedan tidigt i säng, tack för idag!

Katedralen i Puno

Vid torget. Kort man, men ännu kortare kvinnor!

Cool kvinnlig trafikpolis

Öring från Titicacasjön