Tillbaka till Tiveden

De sista dagarna i juni var jag tillbaka i Tivedens nationalpark och på Stenkällegårdens camping. Tredje gången gillt för ett besöksmål – på mindre än ett år! Det är något av ett rekord, men så är det också fantastiskt fint och trevligt där, utan trängsel och dessutom på rimligt avstånd från mitt hem; drygt två timmars bilresa. Den här gången var mina föräldrar och min son med, och vi hade bokat två nätter i stugan Trollebo, där vi även bodde under Kristi Himmelsfärdshelgen. De körsbärsträd som då blommade hade nu bildat kart, och göken gol fortfarande. Nästan som att komma hem!

Bad i Djäknesundet

På söndagskvällen, efter att ha bäddat upp och installerat oss, var det dags för bad. Jag hade läst om Djäknesundet, ansedd som en av Sveriges vackraste badplatser, och föreslår ett besök. Google maps anger att det är en bilresa på tio minuter, och vi ger oss iväg. En liten skylt vid väg 49 ovanför Granvik visar på infarten, och vid en vägbom finns en väl tilltagen parkering. Det är en bra bit att gå, förvånansvärt långt. Det finns inga skyltar som anger avståndet och vi är helt enkelt lite oförberedda, men till slut är den där, den omtalade viken i Vättern! Det är en mulen dag, och de där fantastiska turkosa tonerna jag sett på bilder kan bara anas, men den vita sandstranden omgiven av klippor är vackert nog. Badvikens botten är fast och lätt att gå på, och vattnet är med Vätternmått riktigt ljummet! Ett riktigt skönt och uppfriskande bad!

Upplevelsen dras ner något av all nedskräpning nära badplatsen. En container svämmar över av skräppåsar, och det ligger skräp både här och där på vägen ner till stranden. Vad är det för fel på folk!!? Kan man bära med sig mat, strandmadrasser, engångsgrillar och en back med ölburkar TILL stranden, så kan man också bära med det därifrån! En liten känga till Karlsborgs kommun också, som borde anpassa tömningen av containern till rådande badväder och tillströmning av turister, men i slutändan är naturligtvis nedskräpning den enskildes ansvar.

Ridtur vid Ösjönäs

På måndagen har jag bokat en ridtur hos Tivedens aktivitets- och äventyrscenter på Ösjönäs gård, cirka åtta kilometer från Stenkällegården. Där erbjuds både boende och olika typer av aktiviteter; utöver ridningen finns till exempel kajaker och en höghöjdsbana. Hästen jag ska rida heter Viska, en femtonårig fuxfärgad islandshäst. Jessica, som driver äventyrscentret tillsammans med sin man, rider med mig och två andra på en två timmar lång tur i nationalparkens skogar.

Själva ridningen blir en ny upplevelse. Vi rider hästarna med tyglarna i grimman, och inte i bettet. Jessica förespråkar också att man ska gå upp och sitta av omväxlande på vänster och höger sida om hästen, för smidighet och för att inte snedbelasta hästen. Där är det för sent att lära gamla hundar att sitta, efter mina femtio år av uppsittning på hästens vänstra sida. Jag vågar mig på en avsittning på höger sida, där går gränsen!

Viska är en mycket fin, lyhörd och alert häst, med en gudomlig tölt. Det är så ren och omärkbar att jag plötsligt tvivlar på att jag någonsin upplevt en riktig tölt förut. Det blir även några fina galopper, och efter en timme rastar vi uppe på en höjd ovanför en av de otaliga sjöarna, och får kaffe, smaskig smörgås och kaka. Naturen är njutbar och utmed skogsvägarna växer en del nattviol och rikligt med Jungfru Marie nycklar, båda svenska orkidéer.En härlig ridtur!

Länk: Ösjönäs – Tivedens aktivitets- och äventyrscenter

Vandring och bad vid Vitsand

Efter lunch är det dags för en tur in i nationalparken igen, till parkeringen vid Vitsand och sjön Trehörningens norra ände. Jag och sonen bestämmer oss för att gå en vandring på Tärnekullerundan, 1,3 kilometer, orange markering och angiven tid en timme, vilket vi knatar in på en halvtimme. Det är visserligen en kort tur, men rejält kuperad, och leden passerar Vitsandsgrottorna som består av håligheter mellan gigantiska stenblock som ligger huller om buller i skogens branter.

Tillbaka vid parkeringen blir det ombyte för bad. Vitsandsbadet består av en lång bukt med – just det – ganska vit sand, med tallskog som fond. Som en vildmarkens Riviera, med få badgäster. Det är väldigt långgrunt men fast och fin botten, en något grumlig skogssjö till skillnad från Vätterns klara vatten, med högst behaglig badtemperatur.

Orkidéexkursion

Före hemresan på tisdagen åker vi alla till nationalparkens huvudentré, med sina informativa tavlor och en lättgången träspång ut bland stenbumlingarna med utsikt över sjön Trehörningen. Mitt mål är också att fånga några orkidéer med kameran, och jag har en ungefärlig aning om var jag skymtat några under gårdagens bilfärd. Woho… vi stannar vid den största ansamlingen jag någonsin sett! Det växer fullt med Jungfru Marie nycklar alldeles ogenerat i vägdiket, och jag är lycklig som ett barn på julafton. Alla svenska orkidéer är fridlysta, och jag nöjer mig naturligtvis med att se och fotografera, men inte röra.