Första dagen på resan blir jag hämtad på flygplatsen i Tirana, och skjutsad till Gjirokastra, tjugo mil söderut. Jag ska ut på ridtur i sex dagar med Caravan Horse Riding, som drivs av Kristina, Aurel och Ilir. Vår grupp består av tio personer, från Polen, Frankrike, England, Tyskland och Sverige (bara jag), i ett åldersspann från femton till sjuttiotvå år. Första kvällen bjuds vi på middag på en restaurang, bekantar oss med varandra och pratar om vilken slags häst vi vill ha. Mitt önskemål är en häst jag kan känna mig trygg på.

Första riddagen

Efter en stadig frukost på hotellet bär det iväg till stallet. Vi är spända och förväntansfulla inför att möta våra hästar för veckan, och att starta vår ritt. Jag har tilldelats hästen Tomi, vars kännetecken enligt Kristina är att han är lugn och stabil och väldigt sugen på att äta! Tomi ser snäll ut, och bekräftar strax sin natur genom att försöka snappa åt sig lite grönt i farten, när vi rider ner i dalgången. På den här turen ska Aurel vara vår guide.

Hej Tomi!

Nu är vi på väg

Vårt första stopp med avsittning är vid ruinerna av slottet Santa Triada, som förr var en strategisk plats utmed den gamla karavanrutten för handel i området. Efter en uppfriskande galopp tar vi lunchpaus i en by, dit följebilen kört med våra lunchlådor. Molnen hopar sig när vi ska vidare; det blåser, regnar och haglar, men det försvinner lika snabbt som det kom. Efter sammanlagt fyra-fem timmar i sadeln är vi framme i byn Karjan, målet för dagen. Hästarna lämnas i en inhägnad, med mat, vatten och täcke. Bra jobbat Tomi, detta ska nog gå bra!

Vid Santa Triada

Fåren och molnen hopar sig

Vi ska bo hemma hos Flora, Vasilij, deras son och sonhustru. Det är fortfarande ganska vanligt på landsbygden att något av barnen, vanligtvis en son, bor kvar med sin familj och successivt tar över gården. Ännu vanligare nu för tiden är det att barnen flyttar till staden eller utomlands, och dottern i den här familjen bor i Grekland.

Vi bjuds på det traditionella välkomnandet med te, raki och en bit kanderad apelsin på en sked, och innan middagen finns det tid för en promenad på byn, åtföljda av en tjej som berättar på engelska om hur byarna lider av avfolkning. Den stora skolan står tom och öde, och de få skolbarnen skjutsas till staden av vår värd Vasilij, som är skolbusschaufför.

Middagen är en buffé bestående av grönsaksrätter, sallad, olika sorters ost och yoghurtsås, soppa, potatisklyftor och färsbiffar. Efter maten somnar vi gott under dubbla filtar i de rum vi tilldelats; jag och min rumskamrat Ellie i värdarnas eget sovrum som de upplåtit. Det är fint och prydligt, men ganska kyligt i rummen.

Vasilij förevisar stolt sin destillator, där han gör raki av druvor

Middagsbordet dukat

Flora med sonhustru

Andra riddagen

På morgonen ligger dimman tät över byn. Till frukost serveras vi en slags ris à la Malta med kanel, tillsammans med te, bröd, ost, marmelad, ägg med mera. Jag börjar förstå att kaloriintaget vida kommer att överstiga förbrukningen den här veckan! Vi sitter upp på våra hästar igen och börjar turen uppåt i bergen på stensatta stigar. En bit upp lättar dimman, och vi ser snötäckta berg resa sig som ur ett tjockt lager bomull. Hästarna knatar på i den steniga terrängen.

In i dimman…

…ovanför molnen

Efter någon timme gör vi ett stopp i byn Lilla Labova. Det finns fyra Labova i området; Lilla och Stora Labova där vi är nu, och Övre och Nedre Labova dit vi ska om några dagar. Vi besöker kyrkan som är vacker, men ganska nedgången. Albanien var en ateistisk stat under cirka 25 år, och under den tiden användes kyrkorna som lagerlokaler. Flera hus i byn är övergivna, och några ligger i ruiner.

Lilla Labova

Vi fortsätter ännu högre upp i bergen, närmre snön, och vindarna blir kyligare. I den avlägsna Cajupi-dalen är det dags för lunch och vi stannar vid en liten turistanläggning, något oväntat mitt ute i ingenstans. Ägaren har byggt några fina timmerstugor som ska kunna upplåtas åt vandrare i området. Bra initiativ, tänker jag, och hoppas att de ska lyckas med marknadsföring och även med att märka upp lämpliga vandringsleder, för så långt har de inte kommit ännu. Området är känt för sin rena luft, rena vattendrag och ypperliga fårbeten. Ägaren karvar köttskivor från ett helgrillat lamm, vars lilla tandrad grinar runt grillspettet, och på bordet står en skinande vit ost-topp av mozarellatyp.

Grillat lamm

Dallrande färsk fårost

Genom Cajupidalen

En bit in på eftermiddagsturen hopas molnen igen, och stora regndroppar faller. Det blir full galopp in i byn Nderan i hjärtat av regionen Zagoria, där vi ska bo två nätter hemma hos Helena och Vasilij (den andre). De eldar i kaminen och vi samlas för att värma oss. I matsalen ligger temperaturen på tretton grader och vi går till bords i varma kläder, men värmen stiger snabbt när vi samlats. Det bjuds på varm soppa, risotto och en underbar kyld yoghurt med traktens berömda bergshonung till.

Vasilij är väldigt pratsugen. Familjen tillhör en etnisk minoritet som heter vlacher (även kallat valaker, eller arumäner) och de talar ett eget uråldrigt språk som är på utdöende, sprunget ur det talade latinska språket och rumänska. Med en viss kännedom om franska, italienska och trädgårdslatin kan jag faktiskt förstå delar av vad han säger: Albanien har stor potential, men är korrumperat. Den rena luften i dalen är bra för lungorna. Det är kaos i världen, och det är för att bankerna styr i bakgrunden. Han uppfattar Sverige som ett föredömligt land. Han älskar böcker och har läst de stora klassikerna, men det bästa han läst på senare tid är Dan Browns Da Vinci-koden. Vasilij pratar och gestikulerar, tills Helena kommer och beordrar oss tre uppesittare till sängs! Efter att jag krupit ner kommer hon med en extra filt och stoppar om mig.

Fortsättning följer:

Till häst i Albanien – del 2

Till häst i Albanien – del 3

Helena och Vasilij

Svalt rum med enkelglas, men med värmeelement!