Ridtur i Provence

Ridtur i Provence

Styrkt av mina tidigare ridturer i Mongoliet och på Nya Zeeland bestämde jag mig för att rida i Provence under sommarsemestern 2016. Tidigt på midsommardagens morgon ger jag mig iväg från huset i Mougins till Les Salles sur Verdon, cirka tio mil bort. Jag har varit i området runt Gorges du Verdon och Lac de Sainte Croix tidigare, men min bror lånar ändå ut sin GPS för säkerhets skull. GPS:en och jag blir inte riktigt kompisar, eftersom jag inte förstår den hårfina skillnaden mellan att svänga höger och att hålla till höger. Det blir några extra turer innan jag kommer rätt igen, och endast tio minuter före utsatt tid är jag på plats för att möta upp Georges Stepien på Verdon Equitation, som jag bokat hos och kommunicerat med på stapplig franska via mail.

”Transhumance” heter turen som jag som ska rida, vilket betyder ungefär betesförflyttning, och vi ska flytta hästarna från Puimoisson till Les Salles sur Verdon; en sträcka på cirka tre mil. Med på turen är Georges och hans nioårige son, två personal och tio betalande ryttare. Förväntansfulla blir vi transporterade med bil den sista biten till Puimoisson, där vi får träffa hästarna.

Hästen som jag blir tilldelad heter Icare, en vacker vit valack med svarta stickelhår, som alltså bär det franska namnet för Ikaros. Vi får varsin borste och uppmanas att borsta hästarna… inte för att de är smutsiga, utan för att vi ska lära känna varandra! Det fungerar fint, Icare njuter i fulla drag av massagen och blir med all säkerhet mer positivt inställd till främlingen som ska upp på hans rygg.

Sedan bär det iväg. Förutom de fjorton hästarna vi rider så har vi också med åtta lösa föl och unghästar. Starten blir något kaotisk. En av de lösa unghästarna vill inte alls lämna den bekanta hagen, utan gör upprepade utbrytningsförsök och galopperar tillbaka. De övriga hästarna blir oroliga, och en tjej i personalen som rider en unghäst blir avkastad. Vad har jag gett mig in på?

Till slut är alla med, och Georges sätter iväg i galopp. Desto högre fart, desto mindre tid att hitta på bus på för de lösa unghästarna. De får fullt upp med att hänga på. Efter rivstarten saktar tempot av, och vi skrittar på en grusväg mellan salvia- och lavendelfält, högt på en platå med makalös utsikt. En unghäst, som kör högerspåret i fältet, frigör en tung lavendeldoft i den lätta brisen. Min Icare är en toppenkuse, som skrittar på energiskt och alltid vill ligga i täten.

Efter tre timmars ritt i den fantastiskt vackra naturen är vi framme vid Lac de Sainte-Croix, som inte är en naturlig sjö utan en kraftverksdamm på hela 22 km². Här får hästarna dricka innan vi binder dem i träden och själva tar ett dopp i den svala sjön, underbart skönt efter den svettiga turen i 30-gradig värme. Sedan vankas provençalsk picnic: couscous, charkuterier, färska frukter, baguette och camembertost, och som kronan på verket ett glas rosévin. Säga vad man vill om fransmännen, men de kan det där med friluftsliv!

När vi sedan rider vidare har vi kommit till mer bebodda trakter. Lac de Sainte-Croix är ett populärt friluftsområde, där massor av människor paddlar, badar och har picnic vid stranden. Jag kan inte låta bli att jämföra med Sverige; jag är säker på att om tjugotvå hästar, varav åtta lösa, skulle framföras på allmän väg i Sverige, så skulle det krävas avspärrningar och utsedd vaktpersonal. Här rider vi mitt bland bilar och människor, och det enda folk gör är att ta fram kameran! Vi rider över en vägbro och möter en stor turistbuss som spanar åt motsatt håll in i Gorge du Verdon, men när någon upptäcker hästflocken sitter alla som klistrade i bussrutan och tittar på oss istället.

Efter bron tar vi av över en parkering och förbi en välbesökt badplats. En av unghästarna går fram till en bikiniklädd solbadande dam och nosar henne på magen. Då tar Georges till sitt bästa knep igen; att beordra full fart för att alla hästarna ska fokusera framåt. Jag befinner mig plötsligt i den osannolika situationen att jag galopperar på en vit springare i täten av en hästflock, över en badplats med hundratals badgäster som fotar så mobilkamerorna glöder. Min coolhetsfaktor är på topp, och kommer aldrig någonsin att nå denna nivå igen.

När vi kommer in på landsbygden igen får vi en sista snabb galopp över ett fält. Min adrenalinhalt når rekordnivåer och till och med min franska flödar; jag stämmer in i nioåringens önskan; ”Encore, encore!” (en gång till!). Men allting har sitt slut. Efter fem timmar i sadeln och två-tre timmars rast är den fantastiska ridturen över, och allt som återstår är en grym träningsvärk i dagarna tre. Parce que ça vaut le coup!

juni 2016

http://www.terre-equestre.com/verdon-equitation/index.php

 

Lac de Sainte-Croix

Picnic

Icare äter mellanmål

Till häst

2017-05-31T07:13:45+00:0030 Maj 2017|0 kommentarer

Lämna en kommentar