Rammstein är ett tyskt industrimetalband som spelat ihop sedan 1994. Bandet går inte att jämföra med något annat – deras musik är en unik blandning av stentunga basgångar, syntslingor och sång likt tysk kabaret-musik. Deras låttexter är ofta provocerande och deras musikvideor likaså, men framförallt har de ryktet om sig att ha världens bästa live-show, med ansenliga mängder pyroteknik. Alltså, jag var bara tvungen att se dem en gång i livet!

Många tänker som jag, och andra har fastnat och tar varje tillfälle att se dem live. De 32 000 biljetterna till gårdagens konsert på Stockholms stadion sålde slut på någon timme, när de släpptes i november förra året. Nyligen släpptes biljetter till sommaren 2020. Den första konserten på Ullevi sålde omedelbart slut, och det sattes in en extrakonsert som nu har några få ståplatser kvar.

Före konserten

Jag kom direkt från bussen och anslöt till kön utanför stadion redan klockan fyra på eftermiddagen, och mina medköande var i alla åldrar, med en någorlunda jämn fördelning mellan män och kvinnor. Rammstein lockar en lite annorlunda publik än den klassiska hårdrocken, det är få nitar och långa hårmanar, men svart är ändå färgen som gäller. Kanske ska jag ta min blommigaste sommarklänning nästa gång? Musiksmaken sitter ju inte i klädseln. Denna gång bar även jag svart, och smälte in någorlunda. Många hade T-shirt med Rammsteinmotiv, och jag hörde hur de stolt deklarerade hur många gånger de sett bandet genom åren.

Klockan 17.30 släpptes vi in i den fortliknande stadion, och det var fortfarande ganska glest framför scenen. Jag tog en plats i andra ledet, och sedan fick jag vänta där ytterligare två timmar innan ”förbandet” Duo Jatekok, bestående av två franska damer som spelade Rammstein-covers på flygel.

Och så själva konserten…

Äntligen var det dags! Klockan 20.30 drog Rammstein igång genom att smälla av en bomb på scenen, så vi alla lyfte från marken. Och på den vägen var det. Basgångarna vibrerade igenom hela kroppen, inte bara öronen. Jag tackade min lyckliga stjärna att jag köpte ett par bra öronproppar i kön utanför, för annars hade stora delar av konserten varit direkt plågsamt för öronen.

Det gigantiska scenbygget satte stämningen för konserten, som en blandning av Sin City och ett futuristiskt tivoli från en dystopisk framtid. Tillsammans med två pyloner i mitten av arenan levererades det eld, fyrverkerier, ljusshow, konfetti, och vid ett tillfälle dieseldoftande rök som bidrog till känslan av undergång.

Mycket eld var det. Bandmedlemmarna själva är utbildade inom pyroteknik, men numera har de ett helt arbetslag med pyrotekniker med sig på turnéerna. Det var höga flammande eldslågor, det brann i en jättestor barnvagn på scenen under låten ”Puppe”, sångaren Till Lindemann sprutade eld med eldkastare och sköt ut en strålstjärna av eldsflammor från en slags ryggsäck som han bar. Elden värmde gott i Feuerzone, i de första leden där jag stod.

I slutet av konserten hoppade Till Lindemann upp på en silverfärgad kanon och sprutade ett regn av konfetti över publiken. Det var först när han styrde kanonen mot mitt håll – jag kunde se hans belåtna och smått galna leende – som jag insåg att det var mer än konfetti som regnade ner. Min första tanke var snöflingor, men det var någon slags skum som landade över oss i stora fluffiga sjok.

Även om det var mycket effekter, så är musiken absolut inte oviktig. Rammstein spelade hela tjugoen låtar, både gamla hits och från deras nya album. Men det var ändå kombinationen av musiken och det visuella som gjorde det hela till en fantastisk och oförglömlig upplevelse. Ett estetiskt kulturevent, en mäktig musikteater, en show med överraskningar och dramaturgi. När jag lämnade stadion klockan 22.45, efter att ha stått på benen sju timmar i sträck, kände jag mig både manglad, utmattad och upprymd på samma gång.

Det här är helt enkelt den allra bästa arenakonsert jag varit på, utan konkurrens!

… och där åker Rammstein upp i skyn och försvinner med en smäll. Tack för idag, slut för idag! Kanske ses vi igen…