Maten på faten

Maten på faten

Maten är en viktig del av reseupplevelsen. Att gå på restaurang och testa den lokala maten, att äta snabbmat på gatan eller helt enkelt strosa på marknader eller i livsmedelsbutiker och kolla in köttdisken, fruktutbudet  och konservburkarna. Ett av mina mest frekventa resmål är Mougins på franska Rivieran, en by som till och med fransmännen framhåller som ett restaurang-mecka, och där har jag ätit ett oräkneligt antal fantastiska måltider. Ta till exempel första gången jag stiftade bekantskap med desserten pannacotta, denna lena gudagåva som sedan slog igenom med dunder och brak och blev nästan lite uttjatad. Även mer rustik mat från Polen, Lettland och Ryssland har jag ätit med stort nöje; smaker av kummin, dill och syrat som minner om svensk mattradition innan vi blev allt igenom globaliserade i vår smak.

Hur konstig får maten vara? Var och en har väl sina egna personliga gränser, men jag kan tänka mig att testa det mesta som inte är utrotningshotat eller på annat sätt moraliskt tvivelaktigt. Om jag åker till Peru så vill jag gärna prova att knapra på ett grillat marsvin, medan chokladdoppade myror och syrsor definitivt kommer att ratas på grund av en latent insektsfobi. I topp på min konstighetslista över inmundigad föda så här långt ligger nog airag: jäst stomjölk, och hakárl: isländsk surhaj. Och sniglar… de är betydligt konstigare än vad miljoner fransmän vill kännas vid, och de har fallit över min ätbarhetsgräns sedan mördarsniglarna intog min trädgård. Andouillette är också en rysare, fransk inälvskorv med bitar stora som en grovhackad cykelslang inuti.

Vissa maträtter har jag försökt mig på att tillaga när jag kommit hem från resan. Den korsikanska cannellonin med brocciu (färskost) har blivit en favorit, om än med kesella som substitut, och även den ryska sillsalladsbakelsen ”sill i pälsrock”. Jag har friterat japansk miso katsu och rullat ryska dumplings: pelmeni hemma i köket. Resultatet har blivit godkänt, men tidsåtgången var avsevärd. Det är ett heltidsjobb att vara rysk husmor!

De minnesvärda matupplevelserna är många, men ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. De vackra och utsökta grönläppade musslorna på bilden ovan var en av mina lindrigare missräkningar, som ordnade sig fint till slut. Jag var i Nelson, Nya Zeeland, och med min research i bakfickan hade jag siktet inställt på de omskrivna musslorna och den rekommenderade restaurangen Urban Oyster Bar & Eatery. Jag fick ett bord och satte mig, bara för att upptäcka att musslorna saknades på menyn. Det är så osvenskt att resa sig upp och gå, så jag beställde snällt något annat och dränkte min besvikelse med ett glas av ett av de tjugo inhemska vita vinerna på vinlistan.  Allt var gott, men det gnagde i mig… Jag vill ha grönläppade musslor!!! Så jag gick en runda på stan och in på en annan restaurang för att äta kvällsmat nr 2: de åtrådda musslorna och ytterligare ett glas vitt. Dagens matbudget överskreds, men jag blev nöjd!

En annan missräkning var måltiden i Pangani på Tanzanias kust. Efter en mycket lång och ansträngande resdag hade vi hittat ett boende och även en restaurang för att stilla vår hunger. Min drygt veckolånga Afrika-erfarenhet hade lärt mig att de omfattande menyerna inte alltid gick att verkställa till faktiska måltider, och att man mycket väl kunde få in något helt annat än det man beställt, beroende på dagens råvarutillgång. Fisk och ris kändes ändå som ett säkert alternativ i en kustby, och jag kände magen kurra lite i väntan på den efterlängtade maten.

På bilden nedan ser ni vad som kom in. Inte så fotogeniskt som musslorna minsann, och inte så mättande heller… Vem fick resten av fisken? Jag hade hört talas om torskkinder och ja, det gick att skrapa loss lite fiskkött på sidorna av huvudet, ungefär en matsked på vardera sidan. Men riset smakade bra, och min reskamrat delade generöst med sig av sin grönsakssås!

Fisk… med ris!

2017-04-08T11:00:31+00:0023 Feb 2017|0 kommentarer

Lämna en kommentar