Idag är det Internationella kvinnodagen, men jag tjuvstartade med ett medryckande, stärkande och positivt feministiskt evenemang redan i onsdags: en konsert med Les Amazones d’Afrique på Stora Teatern i Göteborg.

Les Amazones d’Afrique

Gruppen är ett feministiskt musikkollektiv som startade i Bamako i Mali år 2015, sammansatt av Västafrikas främsta sångerskor och musiker. Två tidigare medlemmar i kollektivet som jag känner till och har lyssnat på är Angelique Kidjo och Mariam Doumbia (från Amadou & Mariam). Sitt namn har de tagit från Dahoumey Amazons; ett kvinnligt militärt regemente, tillika elefantjägartrupp, från Benin under 1600- till 1800-tal.

Deras musik är en blandning av traditionell västafrikansk musik, ökenblues, funk och pop. Det svänger grymt, men gruppen har ännu en dimension. Les Amazones d’Afrique kämpar för kvinnors och flickors rättigheter: för jämställdhet, respekt och rätten till utbildning, och mot kvinnlig könsstympning, sexuellt våld och påtvingade äktenskap. De arbetar också för musikalisk frihet: möjligheten för kvinnor att framföra sin musik och att spela instrument, till exempel stränginstrumentet kora som traditionellt är förbehållet män.

De har turnerat över hela världen, och 2017 släppte de sin debutplatta Republique Amazone på Peter Gabriels skivbolag Real World Records. De fick också en del publicitet genom att dåvarande presidenten Barack Obama hade med låten La Dame et Ses Valises på sin topp tjugo-lista på Spotify. I år har gruppen släppt album nummer två: Amazones Power, numera i min cd-samling!

Konserten

Konserten kan sammanfattas med ett ord: glädje! Ibland är det svårt att ta till sig musik som man inte lyssnat in sig på i förväg, men detta satt som en smäck från första låten. Hög volym, rytmiska och elektroniska tongångar, och så dessa vackra kvinnor med sina makalösa röster. Som min dotter konstaterade: så höga toner med sådant djup! Som sopran och bas på samma gång. Det fanns en sak som oroade mig innan start; det här var en sittande konsert. Att sitta ner till medryckande musik är nära nog tortyr, men detta löste sig genom att sångerskorna vinkade upp oss i slutet av konserten; vi fick ställa oss upp och släppa loss i rytm och gemenskap.

Det var verkligen hög volym och bra drag. Jag noterade att det var en del konsertbesökare i hög ålder, och funderade lite fördomsfullt på om de vetat vad de bokade biljett till (själv kommer jag ju att gilla sådant här tills jag är hundra, sedan får de skruva upp volymen ytterligare). I garderobskön efteråt hörde jag en farbror säga ”Jaha, det här var ju inte den afrikanska musik jag väntat mig”, och berätta om hur han hade knölat in en pappersservett i öronen. Till farbror: Afrika är en hel kontinent. Och – musiken moderniseras överallt. Men, den absoluta majoriteten njöt av konserten i fulla drag!

På scen denna kväll stod Assitan “Mamani” Keïta – sång (Mali/Frankrike), Ahouéfa “Fafa” Ruffino – sång (Benin) och Tiguidanké “Niariu” Diallo – sång (Benin/Frankrike). Musiker var Franck Baya – trummor, Salif Kone – gitarr och Nadjib Ben Bella – dj, turntables.

Hemsida: Les Amazones d’Afrique

Och tack till min dotter som hittade konserten, vet vad jag gillar och gav mig konsertbiljetten i förtida födelsedagspresent!

Mamani Keïta, Niariu och Fafa Ruffino signerar skivor