Den tio mil långa turen mellan Akureyri och Mývatn Nature Bath bjöd på vackra vyer, så långt man såg under regnmolnen. Brusande forsar, gårdar och små kyrkor mitt ute i ingenstans, och den märkliga Mývatn själv, med raukar och kratrar i och runt sjön. Vi gjorde tre stopp för att titta på mycket speciella naturområden; ett på vägen till badet, och två på vägen därifrån.

Goðafoss

Vattenfallet Goðafoss är tolv meter högt och trettio meter brett. Fallet är därmed inte bland de högsta på Island, men bredden gör det imponerande, och med parkering och promenadväg är det också mycket lättillgängligt från ringvägen. Fascinerande med dessa vattenmassor som oavbrutet kastar sig över klippkanten, dag som natt, i eviga tider!

Hur fick det sitt namn, ”Gudafallet”? Jo, år 1000 beslöt lagmannen Þorgeir Ljósvetningagoði att Island skulle ansluta sig till kristendomen, och för att understryka detta religionsskifte slängdes alla avgudastatyer ut i fallets virvlande vattenmassor. Vad det hette innan dess är det nog ingen som minns…

Dimmuborgir

Tänk att jag kände till det norska hårdrocksbandet Dimmu Borgir tidigare, men inte originalet! Dimmuborgir på östra sidan av Mývatn är ett fantasieggande lavalandskap, med höga pilastrar, grottor och hål i den porös lavastenen, och i gammal folktro trodde de att området var porten till helvetet. Eftersom miljön är mycket känslig för påverkan finns det belagda gångvägar som vi var beordrade att hålla oss på. Rundorna har olika längd, en del riktigt långa, men vi gjorde en kort rundtur.

Skútustaðagigar

En annan lärdom under dagen var begreppet pseudokrater. Dessa är inga ”riktiga” vulkankratrar som själva producerade lava, utan bildades som gasexplosioner när het lava strömmade över kall, våt mark för flera tusen år sedan. Poff, poff! En rad sådana finns vid Skútustaðir i södra änden av Mývatn. En liten vandringsled tar oss runt området, där vi också stöter på några av de myggor som gett sjön sitt namn. Det hör väl till.