Intryck från Georgiens landsbygd

Intryck från Georgiens landsbygd

Att uppleva ett land från hästryggen är ett bra sätt att komma nära. Under min sju dagar långa ridtur fick jag se vägar och byar dit turister sällan eller aldrig hittar, och även bo en natt i ett georgiskt hem. Jag erkänner; den bild jag hade i förväg var idyllisk: små mysiga gammaldags byar, där hönsen sprätte mellan husen. Det enda som stämde var de sprättande hönsen. I byarna fanns staplade betongfundament, rostiga armeringsjärn och nätstaket, lappade och lagade hus, övergivna hus och en hel del nedskräpning. Verkligheten är sällan idyllisk, det är uppenbart att georgisk landsbygd kämpar under ganska tuffa villkor.

Inga stängsel

I de delar av Georgien som jag såg drevs djurhållningen fortfarande på det sätt som tillämpades i Sverige förr i tiden; de stängslar ute djuren istället för att stängsla in dem. Alltså, staketet sätts runt odlingar av till exempel majs och potatis, och allt annat är fritt för djuren att beta. För oss ryttare betydde detta att vi kunde rida hela dagar och galoppera kilometervis utan att stoppas av staket eller grindar!

De djur som inte hålls i direkt anslutning till hemmet drivs av herdar till häst, ackompanjerade av stora hundar till skydd mot varg, och om man är långt från hemmet en oxe packad med nödvändiga förnödenheter. Enligt vår värd äger staten marken, och den upplåts till djurägare enligt hävd, alternativt något slags avtal.

Ivanovka

Den första natten bodde vi i en liten by som heter Ivanovka, i ett av byns bättre hus. Husägarna var flyktingar från Abkhazien som drev ett litet jordbruk med två kor, två grisar, kalkoner, höns och några hundar. De hade flyttat ner i köket temporärt medan vi fick tillgång till rummen på andra våning, och jag sov i en tältsäng mellan pianot och årets fruktskörd. I nedervåningen fanns en dusch med vedeldad varmvattensberedare, förmodligen installerad för oss turister, medan utedasset lämnade en del i övrigt att önska.

Patara Dmanisi

Den tredje natten bodde vi i byn Patara Dmanisi: ”Lilla Dmanisi”, i förhållande till den uråldriga stadsruinen Dmanisi på en klippa en kilometer därifrån. Husets ägarinna var stolt innehavare av en liten butik som hon drev tillsammans med sin son, och i husets bakre del fanns några gästrum, en matsal och ett kaklat badrum. En bit därifrån fanns -som i alla byar- en ljugarebänk för byns män, och den blev strax fullsatt för veckans gratisunderhållning: sju ridande damer.

Tidigt på morgonen kom de då ut på byn, alla de sprättande höns, tuppar och kycklingar som jag visualiserat i mina bilder av Georgien, och det blev ett fasligt galande och kacklande. Husägarinnan kunde tala tyska, vilket jag tyvärr inte kan, men jag förstod hennes fråga om jag sovit gott och brände större delen av min tyska vokabulär i svaret ”Sehr gut”.

2018-11-25T10:44:16+00:007 okt 2018|2 Comments

2 Comments

  1. Marias Memoarer 2018-10-21 vid 08:59 - Svara

    Men vilka annorlunda och intressanta resor du gör, väldigt inspirerande! 😊 Känner du annars till fb-gruppen Rese- och utlandsbloggar? Vet inte om jag sett dig där?

    • Eva 2018-10-27 vid 16:26 - Svara

      Tack Maria! Detsamma till dig 🙂 Nej, jag känner inte till den gruppen, men ska kolla upp det omedelbart…

Lämna en kommentar