GR20 – Dag 1

GR20 – Dag 1

Calenzana till Orto di u Piobbu

uppåt 1550 m och nedåt 235 m

Vi är uppe före solen, packar ihop tältet och ger oss sedan iväg klockan sju, för campingvärden i Calenzana har bekräftat YR:s väderprognos: ”Ge er iväg tidigt, för på eftermiddagen kommer det in regn”. Ryggsäckens nio kilon känns betungande, och jag känner mig lite trött i benen redan innan vi nått kyrkan i byn, bakom vilken leden officiellt startar med en skylt: ”GR20 Fra li Monti” (genom bergen). Stigen går uppåt, obönhörligen uppåt, men ett bra tag kan jag uppbåda entusiasm över den vackra utsikten över havet och Calvi i fjärran. Det går uppåt på skrådden över bergssidan, det går uppåt i sicksack, och ganska snart har båda barnen dragit iväg och lämnat mig ensam med vedermödorna. Jag når ett krön med en skylt som anger att jag är 1250 meter över havet, och tänker att jag nog är framme snart.

Då kommer första prövningen av de många som komma skall; ledens rödvita markeringar visar rakt upp i ett stenröse och vidare upp över branta klippor. Det är bara att börja klättra, och försöka hitta rätt tyngdpunkt med den ovana tyngden på ryggen. På klipporna blir fotens vinkel onaturligt brant, och av den anledningen finns det kedjor fastnitade i berget, som man kan dra sig fram med och hänga i. Bäst som jag kämpar hör jag ett glatt tillrop: ”Heja mamma”. Det är dottern som kombinerar en vilopaus med en känsla av ansvar för mammas väl och ve. Jag vilar också en stund efter att ha nått krönet, och vi fortsätter sedan tillsammans. Vi går… och går… och går. Regnet börjar droppa lite lätt.

Till slut ser jag hyttan, men känslan är ambivalent. Den ligger nämligen på andra sidan om en bred ravin, och jag inser att det är minst en timmes vandring kvar, eventuellt med ned- och uppstigning för att nå dit. Krafterna är helt slut. ”När du tror att krafterna är slut, så har du alltid lite till att ge” säger dottern. ”Jo, men nu kände jag så redan för två timmar sedan” svarar jag. ”Jag orkar inte ett steg till. Gå du före”. Jag utgör en sorglig syn där jag sitter på en sten i det droppande regnet och till och med slumrar till i några mikrosekunder, men sedan hittar jag ett rör socker från flygkaffet i fickan, häller det på tungan, dricker några klunkar vatten och känner att jag nog kan gå några meter till. Jag vinkar till dottern på andra sidan ravinen, och börjar gå igen. Efter en halvtimme kommer sonen tillmötes, och tar över ryggsäcken sista biten… Ljuva känsla! Han har gått snabbt, och har redan väntat på oss i några timmar.

Den lilla hyttan ligger på en gigantisk klipphäll, och är redan fullsatt av folk som bokat kvällsmat av hyttvärden. För oss självhushållare gäller uteköket under ett litet tak, där vi med stor möda får fart på gasolköket med fuktiga tändstickor. Snabbmakaroner med tonfisk och parmesan smakar ljuvligt gott, tillsammans med den korsikanska ölen Pietra som är smaksatt med kastanjemjöl. Tältet är redan uppsatt, och när regnet tilltar är det inte så mycket annat att göra än att krypa in och ner i sovsäcken. YR har prognosticerat 30 mm regn, och jag har ingen anledning att tvivla på den siffran. Det blåser och ösregnar hela natten, men underlaget är svagt sluttande med avrinning, och tältet står pall. Vi sover förvånansvärt bra i över tio timmar, och när jag på morgonen frågar om någon är beredd att ge upp får jag inget medhåll.

Oväntat möte

Refuge d’Orto di u Piobbu

18 september 2017
2017-10-05T08:08:47+00:00 4 Okt 2017|0 kommentarer

Lämna en kommentar