Gero - heta bad i grodans stad

Gero – heta bad i grodans stad

Idag när jag varit på SPA så kan det passa bra att berätta om mitt badäventyr i Japan. Onsen kallas badhusen i Japan, och där plaskar man inte runt hur som helst, utan hela badandet är en traditionsfylld ritual.

Redan före mitt besök i Nagoya hade jag förstått att Gero är en stad känd för sina onsen och heta källor. Staden ligger cirka tio mil upp i bergen, och kan nås inom rimlig tid med tåg. Sagt och gjort… jag traskar iväg till stationen för att hitta: 1. rätt biljettförsäljare 2. rätt tåg. Stationen är enorm, med spår i tre våningar. Den huserar flera olika tågbolag och olika tågtyper: snabbtåget Shinkansen, regionaltåg och tunnelbana. Det enda som saknas är engelsktalande personal. Till slut har jag en biljett i näven, och det återstår bara att hitta rätt perrong. Biljettförsäljaren håller upp sina två pekfingrar i luften och pekar sedan vänster. Spår 2! Men framme vid spår två känns det inte alls rätt. Den annonserade avgångstiden stämmer inte, och jag börjar visa runt min biljett för att få hjälp. Det visar sig att det ska vara spår 11, och i sista sekunden är jag där och på tåget. Jag erkänner; två pekfingrar är mer 11 än 2 vid närmare eftertanke!

Efter cirka två timmar genom det japanska landskapet stannar tåget i Gero. Staden har grodan som symbol och de avbildas överallt, till och med i ett litet grodtempel vid huvudgatan. Under mitt besök har jag inte riktigt kläm på varför, men vid senare efterforskningar har jag lärt mig att grodan säger gero på japanska. Hmm… kanske lika rimligt som kväk?

Vid stationen finns en liten turistbyrå, och i denna en oväntad juvel i form av en engelsktalande japanska. ”You have come a long way” säger hon, när hon får veta att jag är från Sverige. Jo tack! Hon pekar ut några rekommenderade badhus på en karta, samt stadens friluftsmuseum Gassho Village. Jag hoppar på en minibuss som tar mig längst upp i staden till museet. Intressant, som ett litet Skansen, med vasstäckta traditionella japanska hus, en servering och en liten museibyggnad. I en liten paviljong under tak ser jag en rad japaner sitta med fötterna i en smal kanal med rykande hett vatten. Det är riktigt fuktigt och kallt ute, så jag vågar mig in, slår mig ner bredvid de andra och tar av skor och strumpor. Hett och gott!!!

Efter det välgörande fotbadet och en lunch bestående av en obestämbar men välsmakande ”glasspinne” med sojasås går jag ner mot centrum. Jag passerar fina trädgårdar med formklippta träd, och en lackröd träbro över strömmen som rinner ner mot älven i dalen. Badhuset nästa!

Jag hittar ett av de rekommenderade offentliga badhusen som inte är kopplat till ett svindyrt hotell, betalar inträde och avvaktar lite för att haka på en kvinna för att hamna på rätt avdelning. Det går bra och jag byter om på damernas. Nästa steg är tvagningen, och här har jag läst på om att slarv beivras å det bestämdaste! Jag sätter mig på en liten träpall, skopar vatten över hela mig och skrubbar som besatt för att motbevisa myten om de ohygieniska nordborna. Sedan är det bad i de heta poolerna med kanter av kullerstenar, med ett plank runt och tak över delar av poolen. Ångan från poolerna stiger upp i den råkalla januariluften. Det är helnaket som gäller i badet, men som tur är med skilda avdelningar för män och kvinnor på detta badhus. Inget stoj och stim, utan stilla kontemplation.

Tillbaka i omklädningsrummet träffar jag på en social och pratsam japanska, som gärna vill konversera med mig. Så trevligt det är att le mot varandra och känna gemenskap! Så frustrerande det är att inte kunna kommunicera! Jag lämnar ändå badhuset med en varm känsla i både kropp och sinne, och väntar på tåget tillbaka i rätt ruta på perrongen!