Kazbegi del 1

Efter två dagar i Tbilisi ska jag ta mig till Kazbegi i Kaukasusbergen, 15 mil norrut. Dagen innan förhör jag mig hos den unga tjejen i vandrarhemmets reception om möjligheten att ta en taxi, och hon tittar på mig med förskräckt blick: ”Taxi? Det kostar säkert 200 Lari (660 kr). En Marshrutka kostar 10 Lari”. Jo, jag har läst på och vet att marshrutkorna, de minibussar som trafikerar många länder österut, är ett billigt alternativ. Men jag känner mig lite lat… det skulle innebära att kånka mina två väskor till närmaste tunnelbanestation och ta tunnelbanan till den kaotiska busstationen, och dessutom vill jag kunna göra något stopp utmed vägen till Kazbegi. Jag köpslår med en taxichaufför vid Frihetstorget, och gör upp om en resa för 150 Lari med hämtning vid dörren. Jag är ju ingen fattig backpacker, utan kan lyxa till det när andan faller på, som en flashpacker med större budget och mindre tid!

Taxin anländer punktligt på måndag morgon vid vandrarhemmets trappa, men nu är det inte den engelsktalande chauffören som kör, utan hans kompis som inte kan ett ord engelska. Han ler glatt, så då gör jag det också och hoppar in. Bilen är skaplig och har säkerhetsbälten, det känns bra. Färden bär iväg ut ur staden genom slitna förorter och en del finare företagsområden, ut på landsbygden. Vi åker förbi en kyrka som ligger högt uppe på en bergstopp och chauffören pekar, säger vad den heter och gör sedan korstecknet tre gånger. Kanske gör det sitt till när vi med nöd och näppe undviker en krock med en bastant gris som springer över vägen i nästa by.

Hela Georgian Military Road är drygt 20 mil lång och går mellan Tbilisi i Georgien och Vladikavkaz i Ryssland. Vägsträckan över Kaukasus har använts ända sedan antiken, och har senare i historien varit viktig för det ryska imperiet och Sovjetunionen som en led in i Georgien och vidare mot Armenien. På 90- till 2000-talet, när relationerna mellan Georgien och Ryssland var extra ansträngda, var gränsövergången stängd under några år. Nu trafikeras vägen flitigt igen, till stor del av tung lastbilstrafik som puttrar fram i en del hårnålsskarpa kurvor över bergen.

Första stoppet är vid det bildsköna medeltida fortet Ananuri. Jag går en runda men blir nästan lite förskräckt av antalet turister, försäljare och bilar på parkeringen. Vill jag till exempel ta på mig en traditionell fårskinnspäls och fotograferas ihop med en häst? Nej, jag är mera sugen på att låta den stackarn sträcka ut i en skön galopp.

Jag hoppar in i taxin igen och färden går vidare förbi Gudauri, som är en skidort i Georgien. Där byggs det hotellkomplex för fullt, och vi åker förbi skyltar som Hotel Carpe Diem och Feel Good Café. Snön lyser ju med sin frånvaro, men här är säkert bra förhållanden vintertid. Nästa sevärdhet utmed vägen är det Rysk-Georgiska vänskapsmonumentet, en hästskoformad båge av betong, dekorerad med bilder. Monumentet byggdes 1983, och det var nog sådär med den ömsesidiga vänskapen då. Det är en grymt vacker utsikt, men många turister även där, så jag nöjer mig med ett foto genom bilfönstret. Strax därefter passerar vi vägens högsta pass, Jvari på 2379 meter över havet, och jag ber chauffören om ett stopp. Hela bergssidan närmast vägen är täckt av en mystisk avlagring som jag tror heter travertin, en slags geotermisk kalksten.

Efter drygt tre timmar är vi framme i Kazbegi, eller Stepantsminda som var byns namn före 1925 och är dess officiella namn igen sedan 2006. Så står det på vägskyltarna, men annars används namnet Kazbegi till 90 procent, och då gör jag det också. Nu blir det språkproblem för första gången, och vi får ta hjälp av en engelskkunnig på byns torg. I mitt taxipris ingår tydligen en tur upp till den vackra kyrkan på en bergstopp bredvid byn, men jag avböjer. Dit ska jag gå på egna ben imorgon! Chauffören skjutsar mig istället till mitt boende i änden av bygatan, Kazbegi street 1, och vi skiljs i samförstånd med glada miner!