Att åka Flåmsbanan i Norge har stått på min göra-lista i flera år, alltsedan den dag jag först hörde talas om den. Nu skulle det ske, på hemväg från Bergen. Flåmsbanan är utsedd till en av världens vackraste tåglinjer av tungviktare som Lonely Planet och National Geographic, och är en sidolinje till Bergensbanan som ju inte skäms för sig den heller.

Det tar knappt två timmar att resa över de karga vidderna innan tåget ankommer Myrdal, en station mitt ute i ingenstans. Där går jag av tillsammans med ett antal andra passagerare, vi går genom stationshuset och på andra sidan står det vackra veterantåget. Om jag gillar tåg i största allmänhet, så blir jag helt lyrisk av vagnar med röda säten och träinredning, fönster som går att öppna och en konduktör i skärmmössa som stämplar biljetter!

Lite fakta om Flåmsbanan:
Banan går mellan Myrdal på 866 meter över havet ner till Flåm vid havsnivån längst in i Sognefjorden. Den byggdes i stort sett för hand mellan 1923 och 1940, är 2 mil lång och går genom 20 tunnlar på sammanlagt 6 kilometer. I maj till september är det 9-10 avgångar per dag och i oktober till april är det 4 avgångar per dag, och turen tar cirka 50 minuter. Banan är inte bara en av världens vackraste utan också en av de brantaste, och tåget har därför fem separata bromsar, var och en kapabel till att få stopp på tåget.

Hemsida: Flåmsbana

Idag är det här en turistbana, inget hymlande om det. En inspelad högtalarröst guidar oss på norska och engelska under turen, och alla vi sex passagerare i min vagn springer entusiastiskt fram och tillbaka från höger till vänster för att få bästa utsikten för stunden. Bara några minuter efter start stannar tåget vid den imponerande Kjosfossen, med ett vattenfall på 93 meter, och vi får kliva ut på en perrong för att fotografera i en fin dusch från fallets vattenmassor. Sedan snirklar sig tåget nerför, ibland i en u-sväng inne i berget. Mäktiga vattenfall kastar sig ner för bergssidorna, och det är bedårande vackert, trots att solens strålar ännu inte letat sig över bergens krön.

När jag anländer till Flåm går jag ner till fjorden, och det är en syn för gudar. Solen lyser upp det tunna snötäcket på topparna, vattnet är spegelblankt och en bit ut ligger ett vitt duntäcke av dimma. Byn ligger som i en gryta av branta bergsväggar, utom där fjorden öppnar upp.
Flåm är en mycket liten ort, men anpassad för turisternas anstormning. Det finns ett besökscenter, en stor kläd- och souvenirbutik: Mall of Norway och flera mindre butiker, flera restauranger, ett café, en Coopbutik, två hotell och andra boenden och ett Järnvägsmuseum. Just nu är vi bara ett tjugotal turister, men tjejen på museet berättar att det en dag i somras låg hela tre kryssningsfartyg i fjorden och var 6500 personer på byn!

Det där vita duntäcket av dimma kryper närmre, och plötsligt är det fuktigt, råkallt och dålig sikt. Jag fördriver fem timmar på byn genom att fika på det mysiga Flåm bakeri, besöka det trevliga lilla museet som bland annat visar hur Flåmsbanan byggdes, gå en promenad in i dalgången och tillbaka, shoppa en regnkappa på Mall of Norway och norska delikatesser på Coop och slutligen äta på ett hamburgerhak. En del av restaurangerna är stängda, men mat finns alltså att få även en söndag under lågsäsong. När jag åker tillbaka med Flåmsbanan och vidare från Myrdal har mörkret fallit sedan länge.

Är det en bra idé att åka dit under lågsäsong? Både ja och nej. Tågresan är säkert ännu vackrare vår-sommar-tidig höst, men tanken på ett fullsatt tåg och tusentals turister i den lilla byn skrämmer mig lite. Det är vackert i november också, om än råkallt och bara dagsljus under några timmar, och du har Flåm nästan för dig själv!