Det är Ölets dag idag

Det är Ölets dag idag

Det är Ölets dag idag – instiftat av branschföreningen Svenska Bryggerier 2012. Dagen infaller den tredje onsdagen i juli varje år.

Det är bara att erkänna… jag är en klen öldrickare och bidrar inte mycket till de svenska bryggeriernas fortlevnad. De öl jag dricker på ett år kan räknas på ena handens fingrar. OM jag inte är på resa, för då kan det slinka ner några fler. Hur kommer detta sig?

Jo, då äter jag ute på restaurang, och ölen blir plötsligt lokal matkultur, värd att undersöka! Öl är ett prisvärt alternativ i många länder, jämfört med vin, och passar också bättre till vissa typer av mat. Det är också en fräsch och säker dryck i buteljerad flaska, i de länder där bakteriekulturen är en riskfaktor. Sedan kan ölet serveras i en flaska med fin etikett, som extra bonus.

Jag föredrar ljus öl, men är absolut ingen konnässör och har inga som helst betänkligheter mot att ta ut svängarna lite. Jag testar gärna öl smaksatta med frukter, bär eller kryddor, eller blandade med andra drycker, som Radler. Det mest exotiska på den fronten är nog den öl-mojito jag drack i Polen, och den smakade bra. Jag blev extra glad när jag hittade en lokalbryggd blåbärsöl i Sälen, med en fin etikett. Där utgjorde jag en klar målgrupp!

Här kommer en mycket amatörmässig, helt känslostyrd redogörelse över några minnesvärda  öl runt om i världen:

Pietra och Colomba är Korsikas två största ölsorter, bryggda av samma bryggeri. Pietra har en mycket speciell smak av kastanj, då kastanjemjöl blandas i malten innan bryggning, och Colomba är en ljus veteöl. Sista gången jag var på Korsika hade de produktutvecklat med en Pietra Rossa och en Colomba Rosée. Jomen, fruktsmak!

I Tanzania var jag tvungen att testa alla öl, och dra av deras fina etiketter som satt på med vattenlösligt lim. Se bara: Kilimanjaro, Serengeti, Safari, Ndovu (elefant på swahili)… och så Tusker, som fått sitt namn efter elefanten som trampade ihjäl bryggeriets grundare! Alla ölen var av lagertyp och så fick man välja om man ville ha en varm öl eller kall öl. Den kylda var något dyrare såklart.

Här sitter jag i Riga 2012, och dricker en Aldaris från Lettlands största bryggeri, eller är det kanske en Tērvete alus från den mindre uppstickaren? Tērvete känner jag lite extra för, för där har jag varit på studiebesök, en sovjet-kolchos som omvandlats till en ”agrofirma” efter Lettlands frigörelse. Nu producerar de mjölk, spannmål och biogas, föder upp hästar och brygger öl. Många ben att stå på!

Även om grönt thé serveras i mängder till japansk mat så var det fint med en kall öl till miso katsu (typ schnitzel). Asahi är en av världens tio största ölproducenter, och har köpt upp en del europeiska klassiker som Pilsner Urquell. Den finns på systembolaget, och är alltså inte så exotisk som jag tyckte den gången i Japan.

Ölprovning på bryggeriet och puben Jan Olbracht i Torun, Polen. Stopen var inte så stora som de ser ut! Ett av ölen hade pepparkakssmak, efter en av Toruns specialiteter, något annat hade citrussmak.

En av mina konstigaste ölupplevelser; i Kirgizistan serverades ölen med rosa sugrör till oss kvinnor, och utan till mannen i sällskapet. Vi frågade servitören varför, och han rodnade när han var tvungen att förklara det självklara: ”Ladies kan ju inte dricka direkt ur stopet…” Sugröret åkte ur. Småhuttarna bredvid är någon slags salt filmjölk.

Senaste ölprovningen: ekologiskt och lokalproducerat på Mön. Skål!

2018-07-18T21:57:23+00:00 18 Jul 2018|0 kommentarer

Lämna en kommentar