De ser ut som små runda champinjonhattar i landskapet. Enver Hoxhas bunkrar. Som mest var de över 700 000, en på fyra albaner. Flest bunkrar ser jag runt Gjirokastër, men även i de mest avlägsna dalgångar dyker de upp.

Albanien var en kommunistisk diktatur från mitten av 40-talet till början av 90-talet. Landet var väldigt fattigt och det var stor brist på mat och alla förnödenheter, då landets diktator Enver Hoxha beordrade att alla albaner skulle bygga betongbunkrar som försvar mot inkräktare. Det var ett slags skräckvälde, där folket levde under ett ständigt hot från den egna regimen samtidigt som de mobiliserade för det påstådda hotet utifrån, och det enda som fanns i överflöd var bunkrar och vapen. Varje vuxen alban, man som kvinna, gjorde 36 dagar värnplikt om året för att vara redo att försvara sitt land.

Våra guider berättar om tiden efter kommunismens fall, då Albanien öppnades upp mot omvärlden; en befrielse, men på ett sätt en slags besvikelse för många. Det kom inga fiender! Ingen var intresserad av att invadera Albanien! Här hade de levt i hög beredskap i alla år, inför ett hot som inte fanns…

När den statliga marken skulle fördelas till privatpersoner fick de tre-fyra bunkrar på köpet, för varje jordbruksfastighet. De är inte helt lätta att bli av med, som de massiva betongklumpar de är, och de allra största var gjorda för att klara av en kärnvapenattack. Några har sprängts bort, andra används för att hysa djur eller som lager. En bunker i Tirana används som tatueringsstudio, berättade min rumskamrat. Någon annan används som vinkällare såg jag på TV, perfekt med stabil temperatur.  Andra bara står där. Som minnen från en annan tid.

Till hälften sprängd

Mitt ute i vildmarken. En bunker.